Dvořáks sjua, Riebe och C. Schumann med MSO | Malmö Live




När


2019-01-24
19:00 - 20:45

Var





Om evenemanget


Malmö,Skåne,Västra hamnen

David Riebe är ännu en av de unga tonsättare som MSO inlett samarbete med.

Hans verk Magma vann tredje pris i kompositionstävlingen ”Andrej Petrovs minne” och framfördes av St. Petersburg State Symphony Orchestra. Clara Wieck var bara 14 år när hon påbörjade sin Pianokonsert. Redan då kände hon sin blivande make Robert Schumann och de diskuterade varandras verk. Dvořáks Symfoni nr 7, som beställdes av London Philharmonic Society, anses vara en av höjdpunkterna i hans karriär.

Musikaliska naturkrafter
David Riebe berättar om sitt verk: ”Magma är en berättelse om naturkrafter. Underjordiskt tryck växer obönhörligen tills marken exploderar i våldsamma urladdningar. Vi får uppleva intensiva vulkanutbrott med floder av brinnande sten och regn av aska och lava, innan jorden till slut tillåts slumra in.” Musikaliskt och kompositionstekniskt skapas dessa energier genom polyfona orkestrala transformationer. Massiva ljudsjok – likt de i Ligetis orkesterverk Lontano från 1967 – överlagras tills de kulminerar i en första ursinnig eruption. Ett lugnare mittenparti med pizzicato, harpa och slagverk följer men det varar inte länge förrän nytt tryck byggs upp och ofrånkomligen leder till nästa utbrott. Stycket dör så småningom långsamt ut till dova klanger från kontrabas, harpa och åskplåt. Riebe fortsätter: ”Ljudlandskapet har hela tiden en obeveklig riktning ner i jordens inre, mot de okontrollerbara krafter som alltid är närvarande under våra fötter.”

Magma uruppfördes 2015 av Norrköpings Symfoniorkester. Hösten 2016 vann stycket tredje pris i kompositionstävlingen till Andrej Petrovs minne i Sankt Petersburg där det framfördes av St. Petersburg State Symphony Orchestra i stadens Grand Philharmonic Hall.

Ledande pianovirtuos
Clara Schumann, född Wieck, var en av sin tids ledande pianister. På hennes repertoar stod bland annat maken Roberts pianokonsert som han skrev för henne i mitten av 1840-talet och som hon turnerade med runt om i Europa. Hon debuterade som pianist vid sju års ålder, hårt driven av sin far på liknande sätt som pappa Leopold drev på Mozart. Clara reste till Paris och på Tysklandsturné med sin far när hon var tolv och gjorde stor succé som pianist. Innan hon fyllt 15 klassades hon som en av de ledande pianovirtuoserna i Europa och hennes karriär som tonsättare blommade. Claras komponerande konkurrerade med ständiga konserter och konsertresor. Hon födde dessutom åtta barn och var i perioder tvungen att ta hand om Robert som led av tilltagande sinnessjukdom.

Clara skrev sina första verk i tioårsåldern. Hennes produktion domineras av pianostycken och vokalverk för röst och piano, men med ett stort undantag, pianokonserten, som hon påbörjade vid 13 års ålder och fullbordade året efter! Verket är relativt kort. Första satsen har en virtuos solostämma och en solokadens strax efter mitten av satsen. Andra satsen är som en lång kadens och inleds med ett pianosolo som övergår i ett vackert cellotema som ackompanjeras av pianosolisten. Sista satsen, som orkestrerats av Robert, är längre än sats ett och två tillsammans och uppvisar en magnifik symfonisk utformning.

En klassisk milstolpe
Symfoni nr 7 står som en milstolpe i Dvořáks produktion. Verket beställdes av London Philharmonic Society och följer den traditionella fyrsatsiga formen med ett scherzo som tredje sats. Första satsen inleds försiktigt med en låg melodislinga i stråket. Blåset svarar och stråket kommenterar. Växelspelet växer och hela orkestern är snart involverad. En orkesterkoral öppnar andra satsen. Blåset inleder följt av stråket. Scherzot är mycket elegant med fjäderlätt spel inledningsvis i träblåsarna. Fler instrument tillkommer men det fjäderlätta och obekymrade består. Dvořák har en förkärlek för hemioler, två tretakter som görs om till en stor tretakt, vilket också bidrar till att musiken tycks segla fram som på lätta moln. Fjärde satsen börjar mättat i det låga registret men snart blir det mer dramatiskt. Den dramatiska känslan stannar kvar genom hela satsen och förstärks i den avslutande delen.