Liberalernas nya partiledares utspel – att Sverigedemokraterna (SD) inte får sitta i en framtida regering – är inte en styrkedemonstration, utan ett desperat drag från ett parti i existentiell kris. Med opinionssiffror som envist parkerat sig runt 2–3 procent, långt under riksdagsspärren, är detta ett högriskspel för att undvika politisk utplåning. Paradoxen är dock total: samtidigt som man säger nej till SD-ministrar, lovar man att teckna ett ”nytt Tidöavtal” med exakt samma partier, inklusive Jimmie Åkesson. Detta är ett försök att vara två saker samtidigt: ett ideologiskt rent parti för socialliberaler och en lojal blockpartner för högerväljare. Risken är att man inte lyckas övertyga någon av dem.
Krisen och den interna splittringen
Partiets kris är djup och mångfacetterad. SCB:s mätningar visar att Liberalerna blöder väljare åt alla håll: till Socialdemokraterna och Centerpartiet, som är missnöjda med SD-samarbetet, och till Moderaterna, som föredrar det större regeringspartiet. Detta är ett symptom på en olöst intern konflikt som paralyserat partiet i åratal. Å ena sidan finns den socialliberala falangen som ser samarbetet med SD som ett svek mot liberala kärnvärden. Å andra sidan finns den pragmatiska falangen som menar att det är politiskt nödvändigt att samarbeta med ett parti med över 20 procents stöd för att säkra en borgerlig regering.
Partiledarens utspel är en kompromiss som inte löser denna grundläggande identitetskris. Genom att neka SD ministerposter försöker man blidka socialliberalerna med symbolik, samtidigt som löftet om ett nytt Tidöavtal ska lugna de blocklojala. Resultatet är en position som signalerar fortsatt obeslutsamhet och som riskerar att alienera båda sidor.
Taktikröstarens farliga kalkyl
Liberalernas överlevnad har historiskt hängt på ”stödröster” från väljare hos större allierade, främst Moderaterna, som vill rädda ett litet parti över spärren för att säkra en blockmajoritet. Detta nya, villkorade besked raserar den enkla logiken för dessa taktikröstare. Ekvationen för en moderat väljare var tidigare: ”En röst på L säkrar en Kristersson-regering”. Nu har den blivit: ”En röst på L är en röst på ett parti som lovar att skapa instabilitet i den regering jag vill ha”.
Detta ökar risken för att en stödröst uppfattas som bortkastad eller till och med kontraproduktiv. Varför rädda ett parti som på förhand signalerar att det kommer att vara en besvärlig och oförutsägbar allierad? Detta ger också Jimmie Åkesson ett strategiskt övertag. Han kan nu framställa SD som den stabila och ansvarsfulla partnern och Liberalerna som den splittrande kraften som riskerar hela högersidans maktinnehav.
Ett sänke snarare än en livboj
Liberalernas utspel, avsett som en livboj, riskerar att bli ett sänke. Med ett väljarstöd långt under spärren saknar partiet den politiska tyngd som krävs för att ställa ultimatum. Strategin misslyckas med att lösa den interna identitetskrisen, den skrämmer bort de avgörande taktikröstarna och överlämnar initiativet till rivalerna.
Det är högst osannolikt att detta drag räddar partiet. Tvärtom kan det få motsatt effekt. Genom att försöka vara två saker samtidigt riskerar Liberalerna att i slutändan inte bli någonting alls, och därmed försvinna från den politiska scenen.
