Priset för ordet: När hatet hotar vår demokrati

I oktober 2025 skickades en chockvåg genom den svenska politiken. Efter endast fem månader på posten meddelade Centerpartiets ledare Anna-Karin Hatt sin avgång. Anledningen var inte politisk oenighet eller sviktande opinionssiffror. Det var det råa, skoningslösa hatet. Hennes avskedsord målade en dyster bild av det samtalsklimat som möter landets folkvalda, ett klimat hon beskrev som ”råare” och fyllt av ett ”skrämmande” hat och hot riktat mot politiker från alla läger.

Det var de personliga, djupt inträngande konsekvenserna som blev avgörande. Hatt beskrev en känsla som ”kryper under skinnet”, en ständig anspänning som tvingade henne att ”hela tiden se sig om över axeln”. Hotbilden var inte längre begränsad till den offentliga arenan eller digitala kommentarsfält; den hade trängt in i den mest privata av sfärer. Med den isande insikten att hon inte längre kände sig ”ens trygg hemmavid” blev priset för det politiska ledarskapet för högt.

Att en erfaren och, med hennes egna ord, ”härdad” politiker, som återvänt för att stabilisera sitt parti, fann klimatet outhärdligt fungerade som en ”larmsignal om den svenska demokratins hälsotillstånd”. Detta var inte ett tecken på personlig svaghet, utan ett bevis på en systemisk sjukdom. Reaktionen lät inte vänta på sig. Statsminister Ulf Kristersson konstaterade att det ”gapiga klimatet får aldrig tolereras”, vilket underströk att detta är en kris som överskrider partigränserna.

Denna utveckling är inte unik för en enskild politiker. Anna-Karin Hatts avgång är det mest synliga och alarmerande symptomet på en giftig utveckling som hotar att underminera den svenska demokratins fundament. Det signalerar att en ny tröskel av hot och hat har passerats, en nivå som kan avskräcka även de mest erfarna från att axla ett offentligt ansvar. Om en veteran tvingas retirera, vilken signal sänder det till de unga, de nya rösterna, de som överväger att ägna sitt liv åt allmänhetens tjänst? Denna artikel kommer att dissekera denna sjukdom. Genom att granska den brutala statistiken, analysera de bakomliggande orsakerna och kartlägga de förödande konsekvenserna, syftar den till att blottlägga och fördöma det klimat av fientlighet som gör den personliga kostnaden för att tjäna demokratin outhärdlig.

Siffrornas brutala språk: En granskning av hotbilden mot Sveriges förtroendevalda

För att förstå vidden av den kris som hotar det demokratiska samtalet måste man först vända sig till den obestridliga statistiken. Brottsförebyggande rådets (Brå) återkommande Politikernas trygghetsundersökning (PTU) är en systematisk kartläggning som i detalj avslöjar den verklighet som Sveriges förtroendevalda lever i. Siffrorna talar ett brutalt och entydigt språk: hot, hat och trakasserier är inte undantag, utan en integrerad och alltmer normaliserad del av det politiska uppdraget.

En epidemi av hot

Omfattningen av utsattheten är alarmerande. Under valåret 2022 uppgav nästan var tredje förtroendevald, 29,5 procent, att de utsatts för någon form av hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld på grund av sitt uppdrag. Detta mönster, där utsattheten systematiskt ökar under valår, visar på en direkt koppling mellan politisk aktivitet och risken att bli ett mål. Även om siffran för 2022 var något lägre än toppnoteringen från 2018 (33 procent), ligger den kvar på samma nivå som 2014 och visar på en oroväckande hög och stabil nivå av hot. Utvecklingen över tid är tydlig: från att var femte politiker var utsatt 2012 har andelen vuxit till nästan en av tre, vilket indikerar ett djupt rotat och förvärrat problem snarare än en tillfällig avvikelse.

Hatets anatomi och arenor

Hoten och trakasserierna tar sig olika uttryck, men den digitala sfären har etablerat sig som den primära arenan för angrepp. Den vanligaste formen av utsatthet under 2022 var hot och påhopp via sociala medier, vilket drabbade 16,4 procent av samtliga förtroendevalda. Denna siffra understryker hur digitala plattformar fungerar som en katalysator och spridningsmekanism för hat.

Samtidigt är hoten inte enbart virtuella. 5,3 procent av de förtroendevalda utsattes för fysiskt våld, skadegörelse eller stöld. Även om det oftast handlar om mindre allvarligt våld som knuffar, är förekomsten av fysiska konfrontationer ett bevis på att det digitala hatet kan materialiseras i den verkliga världen. Angreppen stannar inte heller vid politikern själv. I en särskilt skrämmande utveckling rapporterade 2,9 procent att deras anhöriga hade blivit utsatta på grund av deras politiska uppdrag. Detta är en medveten taktik för att maximera den psykologiska pressen och flytta attacken från den offentliga rollen till den privata sfären.

Ett riktat angrepp

Analysen av statistiken visar att utsattheten inte är slumpmässig. Tvärtom är den systematiskt riktad mot specifika grupper, vilket avslöjar ett strukturellt problem av ojämlikhet inom det demokratiska systemet. Vissa röster är farligare att höja än andra.

Kvinnor i skottgluggen: Sedan 2018 har kvinnliga förtroendevalda varit mer utsatta än sina manliga kollegor, och skillnaden har successivt ökat. Under 2022 utsattes 31,0 procent av kvinnorna jämfört med 28,3 procent av männen. Angreppen är dessutom kvalitativt annorlunda. Utsatta kvinnor löper dubbelt så stor risk som män att drabbas av angrepp av sexuell karaktär (11,9 procent jämfört med 5,9 procent). Forskning bekräftar att denna könsskillnad förstärks med politisk makt; ju högre position en kvinna har, desto mer utsatt blir hon i jämförelse med män på samma nivå.

De ungas ohållbara situation: Den mest sårbara gruppen är unga politiker. Hela 44,4 procent av de förtroendevalda som var 29 år eller yngre utsattes under 2022. Detta kan jämföras med 17,0 procent i den äldsta åldersgruppen (70 år och äldre). Denna extrema utsatthet för unga utgör ett allvarligt hinder för politiskt engagemang och riskerar att strypa återväxten av framtida ledare, vilket skapar ett demokratiskt underskott där ungas perspektiv tystas.

Andra utsatta grupper: Mönstret av ojämlik utsatthet fortsätter. Politiker med invandrarbakgrund löper också en förhöjd risk att bli måltavlor. Historiskt har även företrädare för vissa partier, som Sverigedemokraterna, rapporterat en högre grad av utsatthet, vilket visar hur politisk tillhörighet kan vara en riskfaktor i sig.

Källa: Sammanställd data från Brås Politikernas trygghetsundersökning 2023. Not: Data för upprepat våld och sexuella angrepp avser andelen av de som utsatts.

En djupare analys av data avslöjar en koncentration av hatet som är strategisk snarare än slumpmässig. Medan den övergripande siffran visar att nästan en tredjedel drabbas, döljer den en ännu mörkare verklighet. Den tredjedel av de utsatta (31,7 procent) som rapporterade att de attackerades sex gånger eller fler under 2022 stod för hela 82,3 procent av samtliga anmälda händelser. Detta är inte ett diffust, lågintensivt missnöje som sprids jämnt över det politiska landskapet. Det är en högintensiv utnötningskampanj som förs mot en utvald grupp förtroendevalda. Denna koncentration tyder på en medveten strategi från förövarna: att inte bara uttrycka ilska, utan att genom systematisk och upprepad terror göra det politiska uppdraget outhärdligt för specifika individer. Effekten av detta är en kraftfull avskräckning. Andra politiker ser denna fokuserade attack och förstår att om de uttalar sig i fel fråga kan de bli nästa måltavla. Det är en form av psykologisk krigföring som är långt mer effektiv för att tysta och uppmuntra till självcensur än ett allmänt hårt samtalsklimat.

Giftets ursprung: Hur det demokratiska samtalet förråades

Den epidemi av hat som plågar svensk politik har inte uppstått i ett vakuum. Den är ett symptom på djupare förändringar i hur vi kommunicerar, debatterar och förhåller oss till varandra och till våra demokratiska institutioner. För att förstå krisen måste vi granska de krafter som har förgiftat det offentliga samtalet.

Den digitala brandkåren och pyromanen

Sociala mediers explosionsartade utveckling har fundamentalt förändrat spelplanen för politisk diskurs. Denna teknologiska revolution har lett till ett ökat tempo, en närmast obegränsad spridning och en upplevd anonymitet som sänker trösklarna för aggressivt beteende. Plattformarna, som en gång sågs som verktyg för demokratisering, fungerar nu ofta som ekokammare och arenor för ”trollning”, där filterbubblor gör konstruktiv dialog nästintill omöjlig. Det politiska samtalet på dessa plattformar uppfattas ofta som oseriöst och polariserat.

Det finns en stark opinion för att plattformarna måste ta ett större ansvar. Över tre av fyra svenskar anser att sociala medier borde få ta bort inlägg som innehåller hat och hot. Trots detta kvarstår ett ansvarsvakuum. I avsaknad av tydlig och uppdaterad lagstiftning är det teknikföretagens egna, ofta godtyckliga, policyer som styr yttrandefrihetens gränser, vilket skapar en teknokratisk snarare än en demokratisk ordning.

Från sak till person

Parallellt med den teknologiska utvecklingen har en ”normförskjutning” skett i själva samtalskulturen. Debatten har förflyttats från att handla om sakfrågor – politiska förslag och deras konsekvenser – till att fokusera på personfrågor, med syftet att förnedra och misstänkliggöra individen bakom åsikten. Brås undersökning bekräftar detta när de utsatta uppger att det främsta motivet hos förövaren oftast är att ”förödmjuka eller förolämpa”. Denna övergång från saklig oenighet till personlig attack urholkar grunden för ett fungerande demokratiskt samtal, där idéer ska kunna prövas utan att budbäraren hotas till tystnad.

Politikens minfält

Vissa politiska frågor fungerar som åskledare för hatet. Förtroendevalda vittnar samstämmigt om att vissa ämnesområden är garanterade att generera en flod av hot och trakasserier. Till dessa hör konsekvent:

1. Integration och invandring.
2. Jämställdhet, feminism och HBTQI-frågor.
3. Förändringar i välfärden, såsom nedläggningar av skolor eller förändringar inom vården.
4. Miljö- och klimatpolitik.

Dessa är ofta värdeladdade och komplexa frågor som väcker starka känslor. I det polariserade medielandskapet blir de lätt måltavlor för desinformation och förenklade fiendebilder, där politikern personifierar ett upplevt hot mot den egna livsstilen eller tryggheten.

De organiserade antagonisterna

Det är ett misstag att se hatet som enbart ett utflöde av spontan ilska från enskilda ”förargade medborgare”. En betydande del av hotbilden är kopplad till organiserade aktörer med en tydlig antidemokratisk agenda. Brå identifierar dessa som ”systemhotande aktörer”, vilket inkluderar våldsbejakande extremistmiljöer och organiserad brottslighet. I ungefär hälften av alla händelser där den utsatta har en uppfattning om förövaren, förknippas denne med någon form av grupp – oftast en högerextremistisk eller rasistisk sådan.

Dessa grupper agerar ofta strategiskt. De använder sitt ”kollektiva skrämselkapital” för att skapa en atmosfär av hot och rädsla, ofta genom metoder som ligger i en juridisk gråzon men som ändå har en starkt avskräckande effekt. Deras mål är inte nödvändigtvis att vinna en debatt, utan att tysta den.

Detta leder till en djupare förståelse av mekanismerna bakom det ökade hatet. De systemhotande aktörerna skapar sällan missnöjet från grunden; de identifierar, kapar och vapeniserar det. Den genuina oron hos en medborgare över en nedlagd skola eller förändringar i lokalsamhället utgör bränslet. De organiserade rörelserna tillhandahåller motorn: de erbjuder en infrastruktur av sociala mediegrupper och forum, och en narrativ ram som omformulerar en komplex politisk fråga till en enkel berättelse om svek och förräderi. Genom denna process förvandlas legitim, sakpolitisk kritik till illegitim, personriktad förföljelse. Politikern är inte längre en beslutsfattare man är oense med, utan en fiende som ska krossas. Denna kapning av det folkliga engagemanget är en av de största farorna, då den perverterar en av demokratins grundpelare – medborgarnas deltagande – och gör den till ett vapen mot demokratin själv.

Den tystnande demokratin: Konsekvenserna av ett samhälle i skrämselns grepp

Det obarmhärtiga klimatet av hot och hat lämnar djupa och bestående ärr, inte bara på de individer som drabbas, utan på hela det demokratiska systemet. När rädslan blir en styrande faktor i politiken tystnar röster, beslutsprocesser förvrängs och förtroendet för samhällets institutioner eroderar. Konsekvenserna är ett direkt angrepp på demokratins funktionssätt.

Självcensurens tysta seger

Den mest omedelbara och skadliga effekten är självcensuren. När priset för att yttra en åsikt blir personlig otrygghet, väljer många att tiga. Statistik från Brå visar att mer än var fjärde förtroendevald upplever att utsattheten, eller oron för att utsättas, påverkar dem i deras uppdrag. Bland de som faktiskt har blivit utsatta är siffran ännu högre – nästan hälften känner att deras arbete påverkas negativt.

Den vanligaste konsekvensen är att politiker medvetet undviker att engagera sig i eller uttala sig i en specifik fråga för att undvika att bli en måltavla. Detta är en tyst seger för hatet. När politiker censurerar sig själva utarmas den offentliga debatten. Komplexa frågor belyses inte från alla håll, obekväma sanningar uttalas inte och de resulterande politiska besluten blir sämre. Demokratin förlorar sin vitalitet när dess företrädare inte längre vågar företräda.

Rekryteringskris och kompetensflykt

Det fientliga klimatet gör det allt svårare att rekrytera och behålla de människor som demokratin är beroende av. Den konstanta pressen från hat och hot är en direkt orsak till att erfarna politiker väljer att lämna sina uppdrag. Anna-Karin Hatts avgång är det mest talande exemplet, ett fall som väcker den akuta frågan: ”Vem ska vilja leda partiet nu?”. När kostnaden blir för hög, försvinner kompetensen och erfarenheten från politiken.

Samtidigt skapar den extrema utsattheten för unga en närmast oöverstiglig tröskel för nästa generation. När unga människor ser att ett politiskt engagemang med stor sannolikhet leder till personliga påhopp och hot, blir valet att avstå en logisk självbevarelsedrift. Detta hotar att skapa en allvarlig generationsklyfta i politiken och en framtid där ledarskapet inte speglar befolkningen. Problemet handlar inte bara om att fylla platser i kommunfullmäktige eller riksdagen; det handlar om vilken typ av personer som orkar och vågar stanna kvar. Risken är en negativ selektion, där de som är eftertänksamma, empatiska och principfasta skräms bort, medan de som blir kvar antingen är så avtrubbade att de förlorat kontakten med vanliga medborgare, eller så rädda att de inte vågar utmana och leda.

Ett system i förtroendekris

I förlängningen skadar hatet mot politiker förtroendet för hela det demokratiska systemet. Ett angrepp på en folkvald är inte bara en attack mot en individ, utan mot den demokratiska processen och legitimiteten hos de institutioner som bär upp vårt samhälle. När förtroendevalda tvingas dra sig tillbaka från den offentliga debatten och blir mindre tillgängliga, växer avståndet mellan väljare och valda. Detta göder i sin tur precis den misstro och det utanförskap som antidemokratiska krafter utnyttjar för att mobilisera sitt hat.

Resultatet är en farlig, självförstärkande spiral: hat och hot leder till politisk tillbakadragenhet och självcensur. Detta resulterar i sämre och mindre förankrade beslut, vilket ökar medborgarnas alienation och misstro. Denna misstro blir sedan ny näring för de krafter som sprider hat och hot. Varje politiker som tystnar är en förlust för demokratin.

Kärnan i detta dilemma kan beskrivas som en demokratisk paradox: synlighetens paradox. För att vara en effektiv och tillgänglig folkvald i det moderna samhället krävs synlighet och engagemang, inte minst på sociala medier. Det är genom dessa kanaler som politiker kan föra en direkt dialog med medborgarna. Samtidigt visar all data att det är just denna synlighet som utgör den största riskfaktorn. Sociala medier är den främsta arenan för attacker, och de mest profilerade politikerna är de mest utsatta. Detta skapar en omöjlig situation. Om en politiker är osynlig anklagas hen för att vara verklighetsfrånvänd. Om hen är synlig blir hen en måltavla. Själva handlingen att utföra sitt demokratiska uppdrag på ett modernt och effektivt sätt har blivit den främsta orsaken till personlig fara. Det tvingar våra företrädare att göra ett val mellan att vara effektiva och att vara trygga – ett val som ingen ska behöva göra i en fungerande demokrati.

Ett försvar under belägring

Inför den eskalerande hotbilden har det svenska samhället inte stått passivt. Både rättsväsendet och de politiska institutionerna har vidtagit åtgärder för att stärka skyddet för de förtroendevalda. En kritisk granskning visar dock att dessa försvarsmekanismer är fragmenterade, otillräckliga och lider av ett allvarligt förtroendegap, vilket lämnar många av demokratins försvarare i en utsatt position.

Lagens långa arm?

Som ett svar på den ökande utsattheten infördes den 1 juli 2019 en särskild straffskärpningsgrund i brottsbalken (29 kap. 2 §). Den innebär att det ska ses som en försvårande omständighet om ett brott har begåtts mot en person på grund av dennes förtroendeuppdrag. Lagändringen var en viktig signal från samhället att attacker mot folkvalda ses som särskilt allvarliga, eftersom de också är attacker mot demokratin.

Effektiviteten av denna och andra lagar är dock starkt ifrågasatt. Pågående forskningsprojekt syftar till att utvärdera om de rättsliga och institutionella åtgärderna faktiskt är tillräckliga för att ge ett reellt skydd. Ett av de största hindren för rättsväsendets arbete är den utbredda underrapporteringen. Många förtroendevalda väljer att inte polisanmäla de brott de utsätts för. De främsta anledningarna är en djupt rotad uppfattning att en anmälan inte kommer att leda till några konsekvenser, eller en tragisk normalisering där hot och hat har kommit att betraktas som en oundviklig del av uppdraget. Detta skapar ett stort mörkertal och innebär att rättsväsendet endast ser en bråkdel av den totala brottsligheten, vilket försvårar en adekvat respons.

Ett fragmenterat skyddsnät

Ansvaret för de förtroendevaldas säkerhet och arbetsmiljö befinner sig i en juridisk och organisatorisk ”gråzon”. Eftersom förtroendevalda inte är anställda i traditionell mening, med en tydlig arbetsgivare, faller de ofta utanför de systematiska arbetsmiljö- och skyddsrutiner som finns för anställda. Detta leder till att skyddsnätet blir fragmenterat och godtyckligt.

Stödet varierar kraftigt mellan olika kommuner, regioner och politiska partier. Vissa kommuner har utvecklat föredömliga och systematiska handlingsplaner med tydliga rutiner för anmälan, stöd och förebyggande arbete. Många andra saknar dock heltäckande system, vilket lämnar de förtroendevalda att själva hantera hoten. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) arbetar aktivt för att stödja sina medlemmar i att utveckla bättre och mer enhetliga rutiner, men ansvaret förblir splittrat och skyddet därmed ojämlikt över landet.

Den centrala bristen i samhällets respons är inte nödvändigtvis avsaknaden av lagar eller riktlinjer, utan ett djupt förtroendegap. Det faktum att den främsta anledningen till att inte anmäla ett brott är en övertygelse om att rättssystemet är ineffektivt är ett underbetyg till statens förmåga att skydda sina egna demokratiska funktionärer. Detta är inte okunskap om lagen, utan en cynisk och erfarenhetsbaserad bedömning att den saknar praktisk betydelse. Politikerna har förlorat tron på att polisen och åklagarna kan, eller prioriterar, att hjälpa dem. Detta skapar en ond cirkel: underrapportering leder till få fällande domar, vilket förstärker bilden av att det är meningslöst att anmäla. Detta i sin tur uppmuntrar förövarna, som upplever en total straffrihet. Den lagstiftning som finns på pappret blir i praktiken verkningslös på grund av denna förtroendekris. Det är ett systemfel som paralyserar statens förmåga att försvara sin egen demokratiska process.

Att försvara demokratins försvarare – en gemensam plikt

Det hat och de hot som riktas mot Sveriges förtroendevalda är inte en acceptabel bieffekt av en livlig debatt. Det är ett systematiskt, riktat och eskalerande angrepp på den svenska demokratins fundament. Den statistiska bevisningen är entydig, den mänskliga kostnaden är outhärdlig, och konsekvenserna – självcensur, en avskräckande effekt på rekrytering och en urholkning av det offentliga samtalet – är redan här. Anna-Karin Hatts avgång får inte bli en fotnot i historien; den måste bli en vändpunkt.

Problemet är inte unikt för Sverige. Studier från grannlandet Norge visar på en liknande hög utsatthet för politiker, och forskning över hela Norden pekar på en gemensam utmaning med näthat, ofta med en tydlig könsdimension. Detta är en sjukdom som drabbar öppna, demokratiska samhällen i den digitala tidsåldern och som kräver ett gemensamt och kraftfullt svar.

Att skydda våra företrädare är synonymt med att skydda demokratin själv. Detta är ett delat ansvar som kräver en strategi på flera fronter:

• För rättsväsendet: Det krävs en absolut nolltolerans som går bortom symboliska lagar till aktiv, prioriterad utredning och lagföring av brott mot förtroendevalda. Förtroendegapet kan bara överbryggas genom konkreta resultat som visar att systemet fungerar och att förövare ställs till svars.
• För partier och kommuner: Ansvarets gråzon måste elimineras. Standardiserade, obligatoriska och välfinansierade system för stöd, säkerhet och förebyggande arbete måste implementeras i varje kommun och region. Ingen förtroendevald ska behöva hantera hot och hat på egen hand.
• För teknikplattformar: Ansvaret kan inte längre outsourcas till företagens godtycke. Det krävs en övergång från reaktiv moderering av innehåll till proaktiva förändringar i plattformarnas design och algoritmer, som motverkar spridningen av hat och polarisering. Detta företagsansvar måste säkerställas genom tvingande reglering.
• För medborgare och medier: Slutligen vilar ett ansvar på oss alla. Vi måste gemensamt skapa en kulturförändring där vi inte bara fördömer olagliga hot, utan även den avhumaniserande och personfixerade retorik som skapar den giftiga miljö där hatet frodas. Vi måste försvara ett offentligt samtal som bygger på respekt, saklighet och en gemensam förståelse för den demokratiska processens värde. Priset för ett ord kan vara en röst som tystnar; priset för vår kollektiva tystnad är den demokrati vi riskerar att förlora.