Sveriges försvarspolitik befinner sig i sin mest expansiva och omvälvande fas sedan kalla krigets slut. Medlemskapet i Nato, kombinerat med ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i närområdet och Rysslands storskaliga krig mot Ukraina, har förvandlat försvarspolitiken från ett område präglat av historiska nedskärningar till en central statlig ödesfråga. Samtidigt råder det påtagliga skiljelinjer mellan de politiska blocken gällande hur denna upprustning ska finansieras, hur krigsorganisationen ska utformas, hur balansen mellan militärt och civilt försvar ska vägas samt hur den nationella handlingsfriheten ska bevaras i relation till allierade makter.

En analys av skiljelinjerna mellan en Socialdemokratiskt ledd regering och Tidöregeringen visar att väljarna ställs inför två skilda strategiska synsätt på försvarets uppbyggnad, statliga styrning och internationella förankring. Denna studie belyser dessa politiska skillnader och genomför en profilerande jämförelse av de två dominerande aktörerna inom svensk försvarspolitik: före detta försvarsminister Peter Hultqvist (S) och nuvarande försvarsminister Pål Jonson (M).

Doktrinära och strategiska skillnader i blockens försvarspolitik

Även om det råder en bred parlamentarisk samstämmighet kring behovet av ett starkt totalförsvar och ett aktivt deltagande i Nato, skiljer sig Socialdemokraternas och Tidöpartiernas prioriteringar åt på flera avgörande punkter.

Socialdemokraterna företräder en modell där försvarsupprustningen är tätt sammankopplad med den klassiska välfärdsstaten och en stark statlig rådighet. S-linjen lägger stor vikt vid nationell kontroll över försvarsindustrin, en snabb expansiv ökning av värnpliktsvolymer för territoriell förankring samt en garanterad och öronmärkt finansiering till det civila försvaret och krisberedskapen.

Tidöregeringen (Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna) driver å sin sida en modell där tyngdpunkten ligger på snabb operativ förmågeutveckling, direkt anpassning till Natos kommandostruktur och förmågemål, samt fördjupade bilaterala arrangemang som DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) med USA. Finansiellt avvisar Tidöpartierna nya skatter och prioriterar istället omfördelningar inom statens budget kombinerat med låneramar.

Finansiering och ekonomisk prioritering

En av de mest markanta skiljelinjerna mellan de två politiska alternativen rör finansieringen av försvarsutgifterna, vilka beräknas uppgå till 2,6 procent av BNP fram mot 2028. Frågan om hur dessa varaktiga kostnader ska täckas speglar en djupare ideologisk konflikt om statens roll och skattepolitikens utformning.

Socialdemokraterna hävdar bestämt att den pågående försvarsutbyggnaden inte får ske på bekostnad av skolan, sjukvården eller omsorgen. Eftersom försvarsmaktens drift och personella tillväxt medför permanenta utgiftsökningar anser S att det är ekonomiskt ohållbart att enbart förlita sig på tillfälliga lån eller nedskärningar i den civila välfärden. Partiet föreslår därför införandet av en riktad beredskapsskatt för höginkomsttagare och förmögna för att garantera en stabil och långsiktig finansiering. Inom ramen för den parlamentariska överenskommelsen om en tillfällig låneram på upp till 300 miljarder kronor har Socialdemokraterna dessutom drivit linjen att 50 miljarder kronor ska vikas enbart för uppbyggnaden av det civila försvaret.

Tidöregeringen avvisar förslaget om en beredskapsskatt och betraktar skattehöjningar som skadliga för tillväxten och arbetsmarknaden. Moderaterna och deras samarbetspartier hävdar att försvarsökningarna istället bör finansieras genom en kombination av ekonomisk tillväxt, strama omfördelningar i statens budget – såsom kraftiga neddragningar av det internationella biståndet – och tillfällig belåning. Tidöregeringens totalförsvarsproposition (Prop. 2024/25:34) tillför över 170 miljarder kronor extra till det militära försvaret och 37,5 miljarder kronor till det civila försvaret fram till 2030, täckt helt inom statens finansiella ramar utan höjda skattesatser.

Krigsorganisation, materielförsörjning och civilförsvar

Skillnaderna i försvarspolitisk inriktning blir också tydliga i synen på hur försvarsmakten och totalförsvaret ska byggas upp i praktiken, där kampen står mellan volym och snabbhet samt mellan nationell industriell kontroll och internationella inköp.

Militära krigsförband och värnplikt

När det gäller den militära krigsorganisationen prioriterar Socialdemokraterna en snabb och storskalig volymökning av värnpliktiga. Partiet vill utbilda 12 000 värnpliktiga om året på kort sikt och har satt ett långsiktigt mål om 20 000 per år. Syftet är att skapa en djup territoriell uthållighet, möjlighet till förbandsrotation samt bemanning av nya lokala förband och regementen i strategiskt viktiga områden som Kiruna och Kvarn.

Tidöregeringen lägger istället tyngdpunkten på krigsförbandens omedelbara operativa kvalitet, materiella uppfyllnad och integration i Natos strukturer. I försvarsbeslutet 2025–2030 prioriterar regeringen uppbyggnaden av arméns divisionsförmåga, anskaffning av raketartilleri, långräckviddigt luftvärn, drönarsystem och omfattande ammunitionslager. Regeringen tonar ned behovet av extremt höga värnpliktsvolymer i närtid och framhåller att tillväxten måste anpassas exakt efter tillgången på yrkesofficerare och befintlig infrastruktur för att förhindra kvalitetstapp i utbildningen.

Försvarsindustriell strategi

Inom den försvarsindustriella strategin intar Socialdemokraterna en mer protektionistisk och statscentrerad hållning. Partiet kräver att staten ska säkra nationell rådighet över väsentliga säkerhetsintressen såsom nästa generations stridsflyg och ubåtsproduktion, samt verka för statligt delägarskap i nyckelföretag som SAAB. Denna hållning har manifesterats i partiets kritik mot regeringens anskaffning av franska fregatter (FDI), där Socialdemokraterna anklagat regeringen för att inte ha pressat leverantören tillräckligt hårt gällande svensk industriandel och integration av inhemska radarsystem.

Tidöregeringen prioriterar istället leveranssäkerhet, internationell standardisering och snabbhet. I en tid då den europeiska försvarsindustrin präglas av långa ledtider anser regeringen att Sverige måste kunna köpa färdiga och beprövade system från allierade stater för att snabbt fylla operativa luckor, även om detta innebär att den inhemska industriella andelen blir lägre vid enskilda upphandlingar.

Det civila försvarets struktur

Gällande det civila försvarets återuppbyggnad råder bred politisk enighet om behovet, men medel och prioriteringar skiljer sig åt. Socialdemokraterna förespråkar en återgång till en mer centraliserad och storskalig modell med statligt finansierade beredskapslager för livsmedel, medicin och drivmedel, samt inrättande av särskilda beredskapssjukhus i geografiskt utsatta regioner som Gotland och Norrland. Tidöregeringen bygger istället vidare på den nya myndighetsstrukturen med civilområden, där fokus ligger på att via sektorsansvariga myndigheter och näringslivsdialog säkra transportinfrastruktur, cyberförsvar, elförsörjning och krisberedskap i kommuner och regioner.

Alliansintegration, DCA-avtalet och säkerhetspolitisk handlingsfrihet

Sveriges inträde i Nato har förändrat förutsättningarna för den nationella säkerhetspolitiken från grunden. Trots brett stöd för medlemskapet finns det skillnader i hur blocken hanterar relationen till allierade stormakter, i synnerhet USA.

Tidöregeringen tog det avgörande steget att förhandla och underteckna det bilaterala avtalet om försvarssamarbete (DCA) med USA, vilket godkändes av riksdagen 2024. Avtalet ger amerikanska styrkor obehindrad tillgång till 17 svenska militära anläggningar och möjliggör förhandslagring av krigsmateriel. Regeringen har avvisat krav på att införa en särlagstiftning eller skriftliga förbehåll mot kärnvapen på svenskt territorium i fredstid, med argumentet att Sveriges suveräna rätt att neka införsel råder oavkortat utan sådana tillägg och att oklarhet i frågan stärker den avskräckande effekten.

Socialdemokraterna röstade för DCA-avtalet i riksdagen för att säkra den operativa samverkan med USA och stärka tröskeleffekten. Samtidigt finns det inom Socialdemokraterna, och i synnerhet inom dess sidoorganisationer, en stark strömning för att Sverige borde ha följt Norges, Danmarks och Finlands exempel och krävt tydligare formella förbehåll mot stationering av kärnvapen och permanenta utländska baser. Under en Socialdemokratisk regering kan väljarna förvänta sig en striktare diplomatisk markering kring kärnvapenfria zoner och högre krav på parlamentarisk insyn i utländska militära aktiviteter på svensk mark.

Jämförande kompetensanalys: Peter Hultqvist kontra Pål Jonson

Försvarspolitikens praktiska genomförande och trovärdighet personifieras i hög grad av de två mest framträdande aktörerna på området: tidigare försvarsminister Peter Hultqvist (S) och nuvarande försvarsminister Pål Jonson (M). Deras respektive bakgrunder, ledarstilar och teoretiska hemvist ger två helt olika profileringar i ledningen för försvarsdepartementet.

Peter Hultqvist: Den politiska tungviktaren och doktrinbyggaren

Peter Hultqvist saknar akademisk examen i krigsvetenskap och fullföljde sin värnplikt som vapenfri. Trots detta har han byggt upp en position som en av Sveriges mest inflytelserika försvarsministrar i modern tid. Hultqvists primära styrka ligger i hans politiska hantverk, hans starka ställning inom Socialdemokraterna och hans förmåga att driva igenom stora budgetutrymmen genom sin tunga politiska auktoritet.

Under sina år som försvarsminister (2014–2022) utformade han den så kallade ”Hultqvistdoktrinen”. Denna strategi gick ut på att uppnå avskräckning genom att kombinera en återupprustning av det nationella försvaret med ett nära nätverk av bilaterala samarbetsavtal med nyckelstater som USA, Finland och Storbritannien – utan att kliva över tröskeln till ett formellt Natomedlemskap. Hultqvist har beskrivits som en kompromisslös försvarare av svensk suveränitet, folklig förankring via värnplikt och nationell industriell kontroll. Samtidigt har kritiker pekat på att hans långvariga och låsta motstånd mot formellt Natomedlemskap tvingades överges under galoppartade former våren 2022 när den geostrategiska verkligheten sprang ifrån doktrinen.

Pål Jonson: Den akademiska expert- och nätverksministern

Pål Jonson representerar en helt annan typ av ministerprofil. Med en doktorsexamen i krigsvetenskap från King’s College London, studier vid Georgetown University och bakgrund som analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har Jonson en ovanligt djup teoretisk och sakpolitisk expertis. Hans egen erfarenhet som värnpliktig kustjägare ger honom därtill en praktisk förståelse för militär verksamhet.

Jonsons karriär har varit konsekvent inriktad mot säkerhets- och försvarspolitik, med tidigare roller som generalsekreterare för Svenska Atlantkommittén och kommunikationsdirektör för Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF). Som försvarsminister sedan 2022 har han utmärkt sig för en teknokratisk, lågmäld och metodisk ledarstil. Hans akademiska och internationella bakgrund gör honom synnerligen lämpad att navigera i Natos komplexa byråkrati och kommandostrukturer. Jonsons främsta tillgång är hans djupa förståelse för militär strategi och hans upparbetade nätverk i Washington och Bryssel. Kritiker framhåller dock att hans fokus ibland blir starkt allianscentrerat och teknokratiskt, vilket kan skapa inrikespolitiska spänningar när försvarssektorns krav ställs mot andra statliga finansiella behov.

Slutsatser

En sammanfattande analys visar att väljarna ställs inför två tydligt differentierade vägval för svensk försvarspolitik, där både metodik, finansiering och ledarskap skiljer sig åt.

En Socialdemokratisk regering erbjuder en försvarspolitik med fokus på volym, nationell rådighet och en stark sammankoppling med välfärdsstaten. Försvarsutbyggnaden säkras genom en riktad beredskapsskatt för att undvika civila nedskärningar. Det civila försvaret tilldelas öronmärkta låneramar för storskaliga beredskapslager och regionala beredskapssjukhus. På det militära området prioriteras höga värnpliktsvolymer och statlig kontroll över svensk försvarsindustri. Med Peter Hultqvist som politisk drivkraft får förvaltningen en erfaren och tung debattör som betonar territoriellt försvar och nationell suveränitet inom ramen för allianssamarbetet.

En Tidöledd regering erbjuder istället en försvarspolitik inriktad på snabb operativ förmågeutveckling, marknadsanpassad materielförsörjning och djup integration i Natos och USA:s planeringsstrukturer. Försvarssatsningarna täcks helt utan skattehöjningar via budgetprioriteringar och friare låneramar. Det militära försvaret fokuserar på tunga teknologiska stridskrafter som arméns divisionsförmåga, luftvärn och drönarsystem. Med Pål Jonson vid roret leds departementet av en akademiskt skolad försvarsexpert med spetskompetens i internationell strategi och alliansbygge, vilket garanterar en smidig och snabb integration i västliga säkerhetsstrukturer.