På ren marknadsmässig basis – där anläggningen enbart skulle leva på att sälja el och fjärrvärme – går en CCS-anläggning inte ihop. Att fånga in, göra flytande, transportera och pumpa ner koldioxid 2 500 meter under havsbotten är en ren kostnadsprocess som drar stora mängder energi och inte producerar någon fysisk konsumentvara.

Att Sysav ändå satsar på SkyZero (en investering på runt 3,5–4 miljarder kronor med planerad drift runt 2030) beror på att kalkylen vilar på en helt ny typ av politiskt och regulatoriskt driven affärsmodell.

Varför det blir så dyrt?

Att avskilja och slutförvara koldioxid innebär höga kostnader i alla led:

• Investeringskostnad (CAPEX): Själva anläggningen vid Spillepengen i Malmö beräknas kosta flera miljarder kronor. Till det kommer mottagningskaj, pumpar, rörledningar och lagringstankar för flytande CO₂.
• Energibehov (”The Energy Penalty”): Processen att skilja koldioxiden från rökgaserna (ofta med aminlösningar eller kaliumkarbonat) kräver mycket ånga/lågtempererad värme för desorption, samt el för kompressorer och kylaggregat som kyler koldioxiden till flytande form (-30 till -50 °C under tryck).
• Logistik och lagring (OPEX): Båttransport med specialbyggda koldioxidtankers till Norge (t.ex. Northern Lights-projektet i Øygarden) och avgifter för injicering i reservoarer under Nordsjön.

Totalkostnaden för hela kedjan i nordiska avfallsanläggningar uppskattas vanligtvis till 1 200–1 800 kronor per ton CO₂. För 400 000–450 000 ton per år innebär det en årlig driftskostnad på hundratals miljoner kronor.

Hur ekvationen är tänkt att gå ihop?

Utsläppen från Spillepengen består till ungefär hälften av fossil koldioxid (främst plast och syntetiska textilier) och hälften av biogen koldioxid (papper, trä, matavfall). De två flödena finansieras på helt olika sätt:

A. Undvikna straffavgifter på fossil CO₂ (EU ETS)

Avfallsförbränningen sätts under allt hårdare ekonomisk press. Inom EU stramas reglerna åt, och fossil avfallsförbränning integreras gradvis i EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS).

• Om priset för en utsläppsrätt ligger runt 80–120+ euro per ton blir det inom några år dyrare att släppa ut rökgaserna i atmosfären än att rena bort dem.
• Att fånga in den fossila delen handlar alltså om undvikna kostnader – utan CCS riskerar anläggningen mångmiljonböter/avgifter varje år.

B. Statligt stöd via omvända auktioner (Bio-CCS)

För den biogena delen skapas permanenta negativa utsläpp (atmosfärisk koldioxid som fångats via växter tas ur kretsloppet och förseglas).

• Svenska staten har via Energimyndigheten infört ett stödsystem med omvända auktioner för Bio-CCS (en pott på 36 miljarder kronor över 15 år).
• Företagen lämnar bud på hur mycket koldioxid de kan lagra och vilket stöd per ton de behöver. Sysav har lämnat bud i dessa auktioner för att säkra garanterade statliga driftsbidrag under 15 års tid.

C. Försäljning av koldioxidkrediter (CDR / Negativa utsläppsrätter)

Det finns en snabbt växande frivilligmarknad där internationella storföretag (som techbolag med hårda nettonollmål) köper certifierade, permanenta negativa utsläpp för att kompensera för utsläpp de inte kan få bort på annat håll. Även ägarkommuner som Malmö stad har förberett beslut om att själva köpa sådana certifikat från Sysav för att klara sina lokala klimatmål.

D. Spillvärme återförs till fjärrvärmen

Även om avskiljningsprocessen kräver mycket värme, går stora mängder lågvärdig värme att återvinna. Genom att installera storskaliga industriella värmepumpar kan man lyfta värmen från kondenseringen och trycka tillbaka den in i Malmös fjärrvärmenät. Det minskar nettoenergiförlusten och skapar intäkter från fjärrvärmeleveranser till E.ON och Malmöborna.

E. Höjda avfallsavgifter (Gate fees)

Sysav är ett regionalt monopol för kommunalt hushållsavfall. Den kostnad som inte täcks av bidrag eller krediter läggs på mottagningsavgifterna för avfall (soptaxan för hushåll och avgifter för industriavfall).

Den finansiella risken och debatten

Trots denna kalkyl är projektet inte riskfritt, vilket lett till stor debatt bland Sysavs 14 skånska ägarkommuner:

1. Borgensåtaganden: När Sysav bad om ägargarantier och lån röstade Malmö stad ja (till ett lån/borgen på cirka 1,2 miljarder kronor), men flera mindre kranskommuner tvekade eller sade nej eftersom de inte vill utsätta sina skattebetalare för risken om kalkylen fallerar.
2. Beroendet av politiska spelregler: Hela affären bygger på att statliga stödauktioner förblir generösa, att priset på EU:s utsläppsrätter hålls högt, och att marknaden för koldioxidkrediter består.
3. Infrastrukturflaskhalsar: Om lagringstaxorna hos offshore-operatörer i Nordsjön stiger, eller om fartygstransporterna drabbas av kapacitetsbrist, äts marginalerna snabbt upp.

Projektet ”går ihop” enbart för att spelreglerna ritas om: det blir artificiellt mycket dyrt att släppa ut koldioxid, samtidigt som det skapas statliga och internationella marknader som betalar bra för att fånga in den. Utan dessa politiska styrmedel vore anläggningen en ren ekonomisk omöjlighet.