Under NATO-toppmötet i Ankara haglade hoten från Donald Trump. Bredvid stod en leende generalsekreterare Mark Rutte och hyllade presidenten. Är det en förnedrande underkastelse eller ett taktiskt genidrag som räddar västvärldens säkerhet?

NATO-toppmötet i Ankara i juli 2026 blev precis det diplomatiska kaos som Europas ledare hade fruktat. Mot en fond av eskalerande konflikter i Mellanöstern och ryska påtryckningar i Ukraina anlände USA:s president Donald Trump med ett följe på 1 400 personer och ett minst sagt stridslystet humör.

Under mötets första dygn gick Trump till frontalangrepp mot sina egna allierade. Han återuppväckte det kontroversiella kravet på att USA ska ta kontroll över det danska självstyrande territoriet Grönland, dödförklarade det sköra eldupphöret med Iran och hotade Spanien med en omedelbar handelsblockad för att de vägrat upplåta sina militärbaser till amerikanska bombflyg.

Mitt i detta stormcenter stod NATO:s generalsekreterare Mark Rutte. Istället för att markera mot hoten mot enskilda medlemsstater valde Rutte att le, nicka och överösa Trump med smicker. Vid presskonferenser tillskrev han personligen Trump äran för att Europas försvarsutgifter har skjutit i höjden, och han tvekade inte att offentligt backa upp USA:s ensidiga bombningar i Mellanöstern.

Beteendet har väkt djup splittring i Europa. Kritiker och analytiker frågar sig var gränsen går för hur djupt en NATO-chef kan bocka innan han förlorar både sin egen och alliansens trovärdighet.

”Trump-viskarens” taktik

Mark Rutte, med ett förflutet som nederländsk premiärminister och känd som en pragmatisk konsensusbyggare, har under hela sin tid som NATO-chef lagt enorm energi på att hålla USA kvar i alliansen. Hans metod bygger på en nästintill gränslös, personfokuserad smickerdiplomati.

Det var Rutte som under förra årets toppmöte i Haag skämtsamt försvarade Trumps hårda retorik med att ”pappa (daddy) ibland måste använda ett kraftfullt språk” – ett uttalande som gav honom kritik för servilitet, men som Trump själv uppskattade enormt. Inför mötet i Ankara reste Rutte till Washington med specialdesignade diagram i guldskrift under rubriken ”The Trump Trillion”, allt för att visa att de allierade ökat suas försvarsutgifter med 1,2 biljoner dollar sedan Trumps första presidentperiod 2017.

Budskapet till den transaktionellt lagde presidenten var tydligt: Det här är din personliga seger. Gå inte ur NATO.

Realpolitikens bittra eftersmak

När röken lade sig efter toppmötet i Ankara visade det sig att Ruttes taktik burit frukt på papperet. Dag två antog Trump en betydligt mer dämpad ton bakom stängda dörrar och hyllade efteråt alliansens ”kärlek och enighet”. Alla 32 medlemsstater undertecknade en deklaration som bekräftade det kollektiva försvaret i Artikel 5.

Priset för denna enighet var dock högt och transaktionellt. Europas länder presenterade nya militära kontrakt värda över 50 miljarder dollar, pengar som i hög grad hamnar hos amerikanska försvarsjättar. Dessutom mjuknade Trump i sin syn på Spanien efter att landet tvingats gå med på nya ekonomiska överföringar, vilket av analytiker tolkades som att Trumps politiska ilska omedelbart är till salu om plånboken öppnas.

Två oförenliga bilder

Debatten om Ruttes agerande blottlägger nu en djup klyfta i synen på transatlantiskt samarbete:

• De som ser systemisk underkastelse: Denna sida menar dat Rutte säljer ut alliansens grundläggande värderingar. Genom att tyst acceptera Trumps mobbning av Spanien och hot mot Danmarks suveränitet över Grönland har han visat att enskilda medlemsstaters rättigheter är förhandlingsbara. Att förvandla NATO till en transaktionell beskyddarverksamhet urholkar den ömsesidiga tillit som Artikel 5 vilar på.
• De som ser ett diplomatiskt genidrag: Denna sida pekar på den krassa verkligheten. USA står för halva NATO:s ekonomi och dess militära kapacitet motsvarar resten av alliansen tillsammans. Utan det amerikanska kärnvapenparaplyet är Europa skyddslöst mot Ryssland. Att hålla USA kvar i alliansen är ett existentiellt måste, och i den kalkylen är Ruttes smicker en ytterst billig valuta.

NATO har överlevt ännu ett stormigt möte, men frågan kvarstår: Har Mark Rutte räddat alliansen genom genialt diplomatiskt hantverk, eller har han långsiktigt urholkat dess själ?