När budgetkorten lades på bordet inför valåret 2026 var det en stapel som fick de andra att se ut som felräkningar. Medan det styrande styret och oppositionen filar på marginalerna, lägger Vänsterpartiet ett förslag som spränger alla vallar. Med satsningar på över en miljard kronor drar partiet upp en skarp ideologisk gräns: Ska Malmöborna betala mer skatt för att slippa effektiviseringar, och vem är det egentligen som ska stå för notan?

Skillnaden i siffror är dramatisk. Vänsterpartiets föreslagna utrymme för satsningar landar på 1 027,4 miljoner kronor. Det kan jämföras med det styrande minoritetsstyrets (S, L, MP) reformutrymme på drygt 417 miljoner och Moderaternas betydligt stramare 276 miljoner.

Hur kan ett parti hitta 600 miljoner kronor mer än de styrande politikerna? Svaret ligger i en radikal omläggning av hur man ser på kommunens ekonomi – och en vilja att flytta pengar från privata plånböcker till den gemensamma kassan.

”Ärlig budgetering” – eller önsketänkande?

Kärnan i Vänsterpartiets budget är begreppet ”ärlig budgetering”. Partiet menar att Malmös skolor och omsorg under flera år drabbats av dolda nedskärningar eftersom budgetarna inte kompenserat fullt ut för inflation och löneökningar.

Därför innehåller deras miljardförslag tre tunga poster som övriga partier säger nej till:

1. Slopade sparkrav: Medan styret och högern räknar med att verksamheterna ska effektivisera varje år (ofta ca 1 %), tar Vänsterpartiet bort detta krav helt.
2. Full kompensation: De skjuter till pengar för alla kostnadsökningar och volymökningar (fler elever/äldre), något övriga partier sällan gör fullt ut.
3. Nej till markrea: Vänsterpartiet vägrar sälja tomträtter för att få in snabba pengar, utan vill behålla de löpande intäkterna.

För att finansiera detta krävs stora intäkter. Vänsterpartiets lösning är en skattehöjning på cirka 65 öre.

– Vi finansierar våra satsningar fullt ut. Välfärden måste värnas och utvecklas, inte monteras ned, resonerar partiet.

Arbetarna betalar – bidragstagarna stärks?

Budgeten blottlägger en tydlig ideologisk konflikt om relationen mellan arbete och bidrag. Kritiker menar att Vänsterpartiets modell innebär att de som arbetar får bära en tyngre börda genom höjd kommunalskatt, för att finansiera satsningar som i hög grad går till att stärka skyddsnätet för de som inte arbetar.

En skattehöjning på 65 öre innebär drygt en hundralapp mindre i plånboken varje månad för en undersköterska, och betydligt mer för höginkomsttagare. Samtidigt innehåller budgeten förslag som ”sommarpeng” – extra utbetalningar till barnfamiljer med försörjningsstöd – och en ovilja att använda ”piska” i form av hårdare motkrav för bidrag.

Vänsterpartiets motargument är att dagens låga ersättningsnivåer skapar fattigdomsfällor som gör det svårare att få jobb. De vill istället satsa sig ur arbetslösheten genom:

• Anställningsgarantier: Kommunala jobb och utbildningsplatser i bristyrken istället för passivt bidragsmottagande.
• Låglönesatsning: Riktade löneökningar för kommunens lägst betalda, finansierat via skattsedeln.

Deras logik är att ett starkt skyddsnät gynnar alla på sikt, medan styret och högern varnar för att höjda skatter skadar Malmös attraktionskraft och minskar drivkrafterna för arbete.

Styrets motdrag: Ansvar och oförändrad skatt

Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet väljer en annan väg. Deras satsning på 417 miljoner fokuserar på trygghet, skola och klimatomställning, men utan att röra skattesatsen. Argumentet är att Malmöborna redan är hårt pressade ekonomiskt och att en skattehöjning skulle kunna leda till att höginkomsttagare flyttar till kranskommunerna – en ”white flight” av skattekraft som staden inte har råd med.

Är miljardsatsningen realistisk?

Ekonomiskt går Vänsterpartiets kalkyl ihop, men bara under förutsättning att skatten höjs. Politiskt är det dock en högoddsare. I ett läge där Socialdemokraterna styr med stöd av Liberalerna är en skattehöjning av den här kalibern i princip utesluten.

Men budgeten fungerar som en kraftfull politisk hävstång inför valet 2026. Den tvingar väljarna att ta ställning: Är dagens effektiviseringar nödvändiga anpassningar, eller en långsam urholkning av välfärden som bara kan stoppas om vi är villiga att betala priset?