Under SVT:s partiledarutfrågning fick tv-tittarna bevittna hur det public service-finansierade maskineriet växlade upp. Men istället för en objektiv granskning av Sverigedemokraternas politik, bjöds vi på ett skådespel där programledarna agerade språkrör för vänsterns och Miljöpartiets premisser. Jimmie Åkesson stod dock pall i stormen.

I utfrågningen utsattes Jimmie Åkesson (SD) för en minst sagt intensiv ”grillning”. Det är journalisters uppgift att ställa makthavare till svars, men frågan många tittare ställde sig efteråt var: Vem representerade programledarna egentligen? Under stora delar av programmet framstod de snarare som debattörer från Socialdemokraterna eller Miljöpartiet än som oberoende utfrågare.

Vänsterns konfliktlinjer som sanning

Det tydligaste exemplet rörde den ekonomiska politiken. Programledarna valde att ställa sänkta skatter direkt mot uteblivna resurser till regionerna. Genom att räkna in inflationen påstods ett tapp på tiotals miljarder i köpkraft, och detta presenterades som ett nollsummespel. Det är en klassisk socialistisk fördelningspolitisk retorik: varje sparad skattekrona antas vara en stöld från välfärden.

Man blundade helt för regeringens och SD:s uttalade makroekonomiska strategi. Att pumpa in ofinansierade miljarder i en inflationsekonomi riskerar att elda på prisökningarna och tvinga fram högre räntor. Skattesänkningarna är istället utformade för att stötta hushållens urholkade köpkraft, stimulera arbetslinjen och på sikt öka tillväxten. Att SVT valde att helt ignorera denna ekonomiska logik och istället köpa oppositionens problemformulering med hull och hår är oroväckande för en skattefinansierad redaktion.

”SVT valde att helt ignorera den ekonomiska logiken och istället köpa oppositionens problemformulering med hull och hår.”

Klimatmoralism och känsloargument

Samma slagsida återfanns i klimatfrågan. Istället för att diskutera effektiv global utsläppsminskning – där svensk export av klimatsmart teknik de facto gör stor nytta – valde SVT ett moraliserande individperspektiv. Man lyfte fram konsumtionsbaserade utsläpp per capita för att ställa den ledande frågan: Måste inte svenskar minska sina utsläpp mer än en indier? Detta är Miljöpartiets drömfråga. Åkesson svarade klokt att det är den tekniska utvecklingen och industrins omställning som är lösningen, inte att straffbeskatta svenskt näringsliv till döds.

När integration och islam kom på tal lämnades de reella problemen med segregation, hederskultur och parallellsamhällen snabbt därhän. Istället vinklades frågan sociologiskt till att handla om hur minoriteter känner sig när SD diskuterar invandringspolitik. Fokus flyttades skickligt från politiskt ansvar för decennier av misslyckad integration, till att SD:s språkbruk skulle vara det primära problemet.

Åkesson stod stadigt

Trots den uppenbara motvinden presterade Jimmie Åkesson starkt. Han lät sig inte provoceras utan bemötte premisserna lugnt och metodiskt. I SVT:s försök att sätta dit honom i faktakuriosor (det omtalade quizet) visade han inte bara kunskap utan också en välbehövlig glimt i ögat som avväpnade den annars så ansträngda stämningen.

Det Jimmie Åkesson visade var ett ledarskap som kan hantera press, inte bara från politiska motståndare, utan även från ett medieetablissemang som tydligt valt sida. Att han lyckades vända de rödgröna premisserna och förklara sin politik rationellt är ett styrkebesked.

Det kvarstående problemet är dock inte SD:s förmåga att debattera, utan public service uppdrag. När ”granskning” per automatik innebär att man anammar vänsterns världsbild och värderingar som utgångspunkt för varje fråga, riskerar tilliten till statstelevisionen att urholkas ytterligare. För oss tittare blir det alltmer uppenbart att vi ibland behöver se förbi frågorna för att höra svaren.