Knappt hann hjulen på Air Force One ta mark i den turkiska huvudstaden Ankara förrän Donald Trump inledde sitt sedvanliga skådespel. Med fingret aggressivt pekande mot sina allierade kom kritiken omedelbart: NATO gjorde inte tillräckligt för att hjälpa till i kriget mot Iran.

Från Skåne Plus redaktion ser vi dock retoriken för vad den faktiskt är: ett transparent försök att skriva om historien. Låt oss tala klarspråk – det har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, NATOs uppgift att agera militär uppbackning åt USA:s rätlinjiga krigsäventyr.

Ett ogenomtänkt drag framprovocerat av Israel

Kriget mot Iran är inte resultatet av ett kollektivt, defensivt beslut inom försvarsalliansen. Det var ett djupt ogenomtänkt drag, kraftigt framprovocerat av Israel, som drevs igenom helt utan NATOs godkännande eller samtycke.

Att Trump nu kliver av planet i Turkiet och kräver retroaktiv lojalitet för en konflikt som Europa och resten av alliansen uttryckligen varnat för, är ingenting annat än absurt. NATO är en försvarsallians byggd på kollektiv säkerhet, inte en personlig armé som kan kallas in när Washington fattar rabiata geopolitiska beslut på egen hand.

Läxan i Hormuzsundet

Varför kommer då denna bittra kritik just nu? Svaret är enkelt: Trump räknade uppenbarligen inte med de massiva bakslagen. Den strategiska felräkningen kring Hormuzsundet har blivit en smärtsam läxa. När den globala sjöfartens viktigaste flaskhals ströps, och de ekonomiska och logistiska konsekvenserna blev ett faktum, stod det klart att Vita huset tagit sig vatten över huvudet.

Nu står Trump där med ett kaos han inte kan hantera på egen hand. Istället för att rannsaka sin egen stab, försöker han febrilt skifta fokus och skylla hela misslyckandet på att de NATO-allierade ”svikit” honom. Det är en klassisk rökridå för att dölja bristande strategisk framsyn.

NATO är en försvarsallians byggd på kollektiv säkerhet – inte en personlig insatsstyrka för Washingtons bilaterala konflikter.

Det blir allt annat än bekvämt

När ledarna nu samlas till toppmöte i Ankara är den diplomatiska fasaden tunnare än någonsin. Trump kommer att kräva underkastelse och ekonomiska kompensationer, medan de europeiska allierade bär på en djup, motiverad frustration över att ha dragits in i periferin av ett destabiliserande krig.

Det här blir inte ett bekvämt NATO-mötet. Det kommer att präglas av iskalla blickar, hårda ord bakom stängda dörrar och en allians som tvingas hålla emot en amerikansk president som hellre offrar det transatlantiska samarbetet än erkänner sina egna misstag.