Skådespelaren Stefan Sauk har i uppmärksammade videor och inlägg gett sig in i klimatdebatten. Hans budskap låter vid en första anblick både sunt och befriande enkelt: Koldioxid är livets gas som växterna behöver, halten i luften är bara 0,04 procent, och under jordens forntid var nivåerna tusentals ppm utan att planeten gick under.

Det låter bestickande, men Sauk gör en klassisk tankevurpa. Genom att reducera atmosfärens fysik till ett enkelt procenttal och likställa planetens blotta överlevnad med människans civilisation, drar han slutsatser som inte håller för en vetenskaplig granskning.

Här är de grundläggande felen i Stefan Sauks kalkyl:

”Bara 0,04 procent kan väl inte styra klimatet?”

Sauk hänger upp sig på att koldioxidhalten i atmosfären i dag ligger på cirka 427 ppm (miljondelar), vilket motsvarar knappt 0,043 procent av luften. Hur kan en så mikroskopisk andel göra någon skillnad?

Svaret ligger i molekylernas fysik. Över 99 procent av jordens atmosfär består av kvävgas och syrgas. Dessa gaser har en symmetrisk uppbyggnad som gör att de är helt ”blinda” för infraröd värmestrålning; de släpper värmen rakt igenom ut mot rymden. Koldioxidmolekylen har däremot en form som gör att den börjar vibrera när den träffas av jordens utgående värme. Den fångar upp energin och skickar tillbaka en stor del mot marken.

Utan denna ”lilla” halt på 0,04 procent hade jordens medeltemperatur varit minus 18 grader i stället för plus 15 grader. Att påstå att koldioxiden inte spelar roll på grund av sin låga procentandel är som att säga att ozonskiktet inte kan skydda oss mot farlig ultraviolett strålning – trots att ozon förekommer i halter som är tusen gånger lägre än koldioxid. I naturen och i biologin mäts verkan i fysikalisk funktion, inte i procentuell volym.

”Det var högre halter på dinosauriernas tid – så det är ingen fara”

Sauk pekar gärna på att jorden för hundratals miljoner år sedan hade halter på 1 000 till 2 000 ppm. Det stämmer. Men Sauk missar att berätta vad det innebar för miljön:

• Jorden var då 6 till 10 grader varmare.
• Det fanns ingen is vid polerna.
• Havsnivån var tiotals meter högre än i dag.

Under sådana förhållanden fanns det varken människor, städer eller skånska åkrar. Människan som art uppstod först för cirka 300 000 år sedan. Hela vår moderna civilisation – med fasta kuststäder, hamnar, dricksvattenförsörjning och globalt jordbruk – har byggts upp under de senaste 10 000 åren. Under hela denna period har klimatet varit exceptionellt stabilt och koldioxidhalten har legat runt 280 ppm.

Senast jorden hade dagens koldioxidhalt (cirka 425 ppm) var under Pliocen för tre miljoner år sedan. Då levde förmänniskor som ”Lucy” i Afrika, och haven stod 10 till 20 meter högre. Planetens stenar och mikrober överlever alltid höga temperaturer, men för det mänskliga samhället är en sådan omdaning en ren katastrof.

Värmen har en absolut fysiologisk gräns för människan

Att koldioxiddrivna temperaturhöjningar är ofarliga för människor faller också på ren fysiologi. När hetta kombineras med hög luftfuktighet (så kallad våttemperatur) sätts människokroppens kylsystem ur spel eftersom svett inte längre kan avdunsta.

Fysiologiska studier visar att redan vid en våttemperatur omkring 31 grader slutar människans förmåga att reglera kroppstemperaturen att fungera. Vid långvarig exponering drabbas även unga, fullt friska personer av dödlig värmechock. I ett dinosaurieklimat med globala temperaturer på 25 grader hade stora delar av världens tätbefolkade tropiska och subtropiska regioner varit biologiskt omöjliga att överleva i.

Det är hastigheten som ställer till det

Sauk framställer det som att dagens ökning bara är en naturlig del av jordens cykler. Men på mindre än 200 år har människans utsläpp ökat atmosfärens koldioxidhalt från 280 till över 427 ppm – en ökning med mer än 50 procent. Varje år pumpar vi ut över 42 miljarder ton koldioxid.

Naturliga förändringar tar vanligtvis tiotusentals till miljontals år. Då hinner skogar och djurliv flytta på sig och anpassa sig. Dagens förändring sker hundratals gånger snabbare än de flesta geologiska skiften. De få gånger koldioxidhalten skjutit i höjden så här snabbt i planetens historia – exempelvis vid perm-trias-utdöendet för 252 miljoner år sedan – kollapsade ekosystemen och mer än 70 procent av alla landlevande ryggradsdjur dog ut.

Koldioxid är mat för växter – men för mycket skadar

Det stämmer, som Sauk säger, att koldioxid är grunden för fotosyntesen. Om halten skulle sjunka under 150 ppm slutar vanliga grödor som vete och ris att fungera. Men att påstå att koldioxiden därför är riskfri i obegränsad mängd är ett feltänk.

Ett växthus kan styra både vatten, gödsel och ventilation. På en planet under snabb uppvärmning motverkas en förhöjd koldioxidgödsling snabbt av svår torka, rubbade regnmönster, jorderosion och extrema värmeböljor som slår ut skördar.

Sammanfattning

Stefan Sauk har rätt om sina siffror: koldioxidhalten är 427 ppm och den utgör 0,04 procent av luften. Men han har helt fel i sina slutsatser.

Klimatfrågan handlar inte om huruvida jorden som klot kommer att fortsätta snurra runt solen. Den handlar om huruvida Skånes kustlinjer, våra städer, vår matförsörjning och de samhällen vi byggt upp klarar en omställning i en hastighet vi aldrig tidigare skådat. Att avfärda detta som alarmism genom att förenkla bort grundläggande fysik och människans fysiologi är inte sunt förnuft – det är rent önsketänkande.