Det ska vara skyddsnätet som fångar oss när vi är som skörast. Men för en ung man i Vellinge kommun blev mötet med LSS en spiral av sanitär misär, medicinska risker och en förvaltning som slutade svara. Skåne Plus har granskat ett fall där muntliga avtal ersatte lagstadgade planer och där sekretesslagstiftning användes för att stänga anhöriga ute.
Föreställ dig att du inte klarar av att ta hand om din egen hygien, att din rädsla för smuts är så förlamande att du inte kan röra vid maten du ska äta, eller att du behöver hjälp för att förstå världen runt omkring dig. Detta är verkligheten för en ung man med autism och svårt tvångssyndrom (OCD).
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är tydlig: målet är ”goda levnadsvillkor”. Men dokumentationen i detta ärende, som består av dagboksanteckningar, mejlkonversationer och myndighetsbeslut, berättar en annan historia. Det är en berättelse om hur välfärdens maskineri kan mala sönder den lilla människan när byråkratin sätter sina egna regler framför lagens bokstav.
Den ”muntliga” planen som inte fanns
Allt börjar med en flytt till ett nytt LSS-boende. För en person med autism och tvångssyndrom är struktur och förutsägbarhet livsviktigt. Men istället för en tydlig, skriftlig planering möts de anhöriga av beskedet att kommunen arbetar efter en ”muntlig genomförandeplan”.
Här begås det första, och kanske mest avgörande, felet.
Vad säger lagen?
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2014:5) ska en genomförandeplan upprättas. Det är ett dokument som tydliggör hur en insats ska utföras praktiskt – vem som gör vad, när det görs och hur det ska gå till. Att ha en sådan plan muntligt är en juridisk omöjlighet i dessa sammanhang. Utan en skriftlig plan finns inget att följa upp, inget att luta sig mot när insatserna fallerar, och ingen rättssäkerhet för den enskilde.
Resultatet av den ”muntliga planen” lät inte vänta på sig. Utan tydliga instruktioner för personalen föll rutinerna samman. Lägenheten förföll. Vid ett tillfälle beskrivs hur den unge mannen gått i samma smutsiga kläder i över en vecka och hur boendet var täckt av smuts – en direkt hälsorisk för någon med hans diagnosbild. När anhöriga påtalade bristerna fanns inget dokument att hänvisa till. Ord stod mot ord, och ansvaret rann ut i sanden.
Tystnaden som maktmedel
När insatserna brast försökte de anhöriga och den unge mannens gode man få svar. Varför erbjöds boenden som inte klarade av vårdbehovet? Varför avslogs ansökningar om stöd?
Svaren från kommunen var ofta korta, standardiserade och innehållslösa: ”Vi har inget mer att tillägga”. Trots upprepade vädjanden om förklaringar möttes frågorna av en administrativ tystnad.
Vad säger lagen?
Enligt 32 § förvaltningslagen har en myndighet en motiveringsskyldighet. Det innebär att beslut som påverkar en enskild person måste innehålla skälen för beslutet. Att bara säga nej utan att förklara varför gör det omöjligt för den enskilde att förstå beslutet eller att överklaga det på ett effektivt sätt. Det skapar ett demokratiskt underskott där medborgaren står rättslös mot myndigheten.
I detta fall gick det så långt att kommunen, med hänvisning till GDPR och sekretess, vägrade svara på frågor från den gode mannen – trots att gode män enligt lag är utsedda just för att bevaka sin huvudmans rätt. Sekretessen, som är till för att skydda den unge mannen, användes här som en mur för att skydda förvaltningen från insyn.
När vården blir en risk
Det mest alarmerande i granskningen är de medicinska riskerna. Dokumentationen vittnar om dubbelmedicinering av lugnande preparat som pågick i en vecka utan att personal reagerade, och om livsviktiga mediciner som inte hämtades ut från apoteket.
Här krockar kommunens omsorgsansvar med hälso- och sjukvårdslagen.
Vad säger lagen?
Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och patientsäkerhetslagen ska vårdgivare anmäla händelser som medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada (Lex Maria). Att personal missar medicinering eller att en sjuksköterska ändrar i läkarordinationer utan kontakt med läkare är allvarliga avvikelser som äventyrar patientsäkerheten.
Trots dessa händelser verkar incidentrapporteringen ha varit bristfällig. Anhöriga fick agera akutsjukvårdare och städpatrull när kommunens personal inte räckte till eller saknade kompetens.
Samverkan som aldrig blev av
Den unge mannen har behov av hjälp från både kommunen (boende, stöd) och regionen (psykiatri). För att en sådan person inte ska falla mellan stolarna finns ett lagstadgat verktyg: SIP (Samordnad Individuell Plan).
Trots att anhöriga i åratal bett om ett SIP-möte för att få alla aktörer runt samma bord, har Vellinge kommun enligt uppgift ignorerat eller ställt in dessa möten. Man har fattat avgörande beslut om boende utan att först ha den helhetsbild som en SIP skulle ge.
Vad säger lagen?
Enligt Socialtjänstlagen (2 kap 7 §) och Hälso- och sjukvårdslagen har kommunen och regionen en skyldighet att upprätta en Samordnad Individuell Plan (SIP) när den enskilde har behov av insatser från båda huvudmännen. Syftet är att tydliggöra vem som gör vad. Att neka en SIP i ett komplext ärende är ett brott mot lagens intentioner om trygghet och samordning.
Ett systemfel med mänskliga offer
Fallet i Vellinge är inte bara en historia om enskilda misstag. Det visar på ett systemfel där:
- Dokumentation saknas, vilket gör det omöjligt att utkräva ansvar.
- Kommunikation stryps, vilket lämnar den enskilde i ovisshet.
- Samverkan uteblir, vilket leder till att människor faller mellan stolarna.
När lagar som är skrivna för att skydda de svagaste istället ignoreras eller rundas, upphör välfärden att vara en rättighet och blir ett lotteri. För den unge mannen i Vellinge blev det en nitlott. För Vellinge kommun borde det vara en väckarklocka.
Källor: Artikelanalysen baseras på handlingar i form av mejl, protokoll och anteckningar, gällande lagstiftning (LSS, SoL, FL) samt praxis från IVO och Socialstyrelsen.
Valfritt belopp
