Att återväta utdikade våtmarker lyfts ofta fram som en nyckelåtgärd för klimatet och den biologiska mångfalden. Men forskning från bland annat försöksområdet Trollberget i Västerbotten visar att medaljen har en baksida. Återvätning kan leda till en kraftig mobilisering av giftigt metylkvicksilver, internbelastning av fosfor och ökade metanutsläpp som initialt motverkar klimatnyttan. Dessutom uppstår konflikter kring infrastruktur och markägaransvar. En nyanserad riskhantering krävs för att undvika oavsiktlig miljöförstöring.

Den historiska kontexten

Sverige har historiskt dikat ut miljontals hektar våtmark för att vinna skogs- och jordbruksmark. Idag har pendeln svängt. Genom satsningar som ”Myllrande våtmarker” och EU:s restaureringsförordning ska vattnet nu tillbaka in i landskapet för att gynna klimatet och ekosystemen.

Men att vrida tillbaka klockan är komplicerat. När syresatt mark plötsligt mättas med vatten startar kemiska processer som kan vara skadliga. Resultat från Trollberget visar att restaurerade våtmarker kan fungera som källor till miljögifter snarare än filter, med ökade halter av metylkvicksilver som följd. Denna artikel belyser de biogeokemiska, klimatologiska och samhälleliga riskerna med återvätning.

Biogeokemiska mekanismer

Redox-potentialen och den kemiska omvandlingen

Torvmarkens kemi styrs av tillgången på syre. Vid återvätning blir miljön syrefri (anaerob). Mikroorganismer tvingas då byta andningssätt, vilket sätter igång processer som frigör metaller och näringsämnen.

Kvicksilverparadoxen

Den allvarligaste risken är bildandet av metylkvicksilver. Bakterier som trivs i den syrefria miljön omvandlar ofarligt kvicksilver till det neurotoxiska metylkvicksilvret, som lätt tas upp av levande organismer. Fenomenet kallas för en ”kvicksilverpuls” och kan leda till förhöjda halter i fisk under lång tid.

Fosfor och risken för internbelastning

När järn reduceras i den syrefria miljön släpper det ifrån sig bunden fosfor. Detta kan skapa en ”fosforbomb” som läcker ut i vattendrag och orsakar övergödning, tvärtemot åtgärdens syfte.

Organiskt kol och brunifiering

Det stigande vattnet lakar ut organiskt kol, vilket gör vattnet brunare. Detta brunifierade vatten transporterar metaller och kan försvåra dricksvattenberedning nedströms.

Fallstudie: Trollberget

Vid Trollberget utanför Vindeln har SLU och Skogsstyrelsen jämfört återvätta områden med orörda referensområden för att isolera effekterna av ingreppen. Mätningarna visar tydliga negativa effekter:

• Metylkvicksilver: Halterna ökade markant efter återvätning, särskilt där hydrologin förändrades mest.
• Näringsläckage: Koncentrationerna av fosfor och organiskt kol steg till nivåer som liknade den orörda myrens, men exporten ökade.

Trollberget illustrerar att restaurering är en störning. De första åren, och kanske decennierna, präglas av instabilitet och risk för giftutsläpp.

Klimatpåverkan: Den temporala utmaningen

Metan – Det oundvikliga priset

När koldioxidutsläppen från torven stoppas, ökar istället produktionen av metan, en mycket potent växthusgas. Detta är en oundviklig konsekvens av den syrefria miljön.

Omslagstid: När gör vi nytta?

Det tar tid innan klimatnyttan uppstår. Forskning visar att den så kallade ”omslagstiden” i boreala zoner kan vara 50 till 100 år. Initialt kan återvätningen alltså öka den globala uppvärmningen innan den långsiktiga inlagringen av kol tar över.

Ekologiska risker i nedströms vattendrag

Det metylkvicksilver som bildas stannar inte i våtmarken. Det vandrar upp i näringskedjan och anrikas i rovfisk som gädda och abborre, vilket kan göra fisken otjänlig som föda. Samtidigt kan läckaget av fosfor leda till algblomning och syrebrist i nedströms sjöar. Detta är särskilt riskabelt om våtmarken anläggs på tidigare gödslad mark där fosforförråden är stora.

Fysiska risker och infrastruktur

Höjda vattennivåer hotar vägar och fastigheter. Mättade vägbankar tappar bärighet och dikespluggar kan brista vid skyfall, vilket riskerar att spola bort vägar och orsaka källaröversvämningar. Vattnet respekterar heller inga fastighetsgränser; försumpning av intilliggande mark kan döda känslig granskog och göra marken obärig för skogsmaskiner, vilket leder till ekonomiska förluster.

Socioekonomiska risker och juridiska konflikter

Markägarens dilemma

Många markägare tvekar inför återvätning på grund av otydliga ersättningsmodeller och rädsla för att förlora rådigheten över sin mark. Det finns ett utbrett misstroende mot hur staten hanterar äganderättsfrågor i dessa sammanhang.

Juridiska tvister

Återvätning är en vattenverksamhet med strikt skadeståndsansvar. Om grannens källare eller skog översvämmas är det verksamhetsutövaren som bär ansvaret. Detta, tillsammans med konflikter kring gemensamma dikningsföretag, leder allt oftare till rättsliga tvister.

Strategier för riskminimering

Vi måste gå från kvantitet till kvalitet. Områden med höga halter av kvicksilver eller fosfor bör undvikas. Noggranna analyser av markkemi och hydrologi krävs innan grävskopan sätts i marken. Att ta bort det översta humusskiktet, där mycket av det lättrörliga kolet och kvicksilvret finns, diskuteras som en metod för att minska riskerna, även om det är kostsamt. Sedimentationsdammar kan fånga partiklar men är ineffektiva mot lösta gifter.

Slutsats

Återvätning av våtmarker är ingen universallösning utan risker. Erfarenheterna från Trollberget visar att naturen inte låter sig restaureras friktionsfritt. För att undvika att vi byter ett miljöproblem mot ett annat krävs en strategi som tar hänsyn till såväl biogeokemiska risker som markägarnas verklighet. Rätt våtmark på rätt plats är avgörande för ett hållbart resultat.

Jämförande riskmatris

Källor: Skogsstyrelsen, SLU och Naturvårdsverket, med flera.