Analys: Sanningen bakom Trumps åtta stoppade krig

Donald Trump har under sin andra mandatperiod återkommande hävdat att han ”stoppat eller löst” åtta krig sedan han återvände till Vita huset 2025. Presidentens retorik målar upp en bild av USA som den enda avgörande kraften för världsfred. Men en genomgång av de specifika konflikterna visar att det ofta är andra nationer, organisationer eller militära realiteter som fällt avgörandet, snarare än amerikanska dekret.

Listan: Presidentens anspråk möter verkligheten

När man synar de åtta konflikterna framträder en tydlig diskrepans mellan Washingtons version och det diplomatiska arbetet på marken. Här är de verkliga orsakerna bakom lugnet, punkt för punkt:

• Israel och Hamas: Medan Trump tar åt sig äran för vapenvilan och gisslanutväxlingen genom ”maximal press”, pekar bedömare på att Qatar och Egypten var de verkliga arkitekterna. Det var Qatars unika kanaler in i Hamas ledarskap och Egyptens logistiska hantering som gjorde avtalet praktiskt möjligt, inte enbart amerikanska krav.
  
• Thailand och Kambodja: Trump hävdar att hans hot om tullar stoppade gränstvisten. I realiteten var det Kina och ASEAN som kylde ner konflikten. Peking utövade tyst diplomati för att säkra stabilitet i sin ekonomiska bakgård, och ASEAN pressade på för en intern asiatisk lösning.
  
• Serbien och Kosovo: Vita huset beskriver detta som en snabb diplomatisk seger. Sanningen är att Europeiska Unionen (EU) har krattat manegen i över ett decennium. Det är EU:s långsiktiga arbete med handelsavtal och viseringsfrihet som motiverar parterna att hålla fred, snarare än enskilda möten i Washington.
  
• Indien och Pakistan: Trump menar att han personligen medlade i Kashmir-konflikten. De flesta analytiker tillskriver dock lugnet insatser från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Dessa länder använde sina enorma ekonomiska investeringar i båda länderna som hävstång för att tvinga fram en deeskalering bakom kulisserna.
  
• Armenien och Azerbajdzjan: Här presenteras vapenvilan som en diplomatisk framgång. Verkligheten var dock att Azerbajdzjan vann militärt med stöd av Turkiet. Freden var ett resultat av att ena sidan tog kontroll på slagfältet, vilket tvingade fram ett slut på striderna oavsett amerikansk inblandning.
  
• Rwanda och Kongo: Trump lyfter fram detta som ett bevis på sitt inflytande i Afrika. Det faktiska ramverket, den så kallade Luanda-processen, leddes dock av Angola och Afrikanska Unionen. Det var regionala afrikanska ledare som fick parterna till förhandlingsbordet.
  
• Israel och Iran: Deeskaleringen beskrivs som ett resultat av amerikansk avskräckning. Många bedömare menar dock att Irans interna kalkyl och regionala påtryckningar från grannländer spelade större roll, då Teheran ville undvika ett fullskaligt krig som kunde hota regimens överlevnad.
  
• Egypten och Etiopien: Tvisten om Nildammen har enligt Trump ”lösts”. I praktiken är detta en pågående diplomatisk process där spänningarna kvarstår, och där tekniska förhandlingar snarare än politiska utspel avgör vattenflödena.

Presidenten som ”The Closer”

Mönstret i Trumps utrikespolitik under denna mandatperiod är tydligt: han agerar ”closer” – den som kliver in för att stänga affären när förhandlingarna redan mognat. Genom att sätta sitt namn på slutdokumenten och arrangera ceremonierna skördar han frukterna av processer som drivits av karriärdiplomater och regionala stormakter under lång tid.

Att USA:s president engagerar sig ger tyngd och kan påskynda ett avslutar, men att kalla det för att ”ensam stoppa krig” är en sanning med betydande modifikation. Freden byggdes av många, även om signaturen på papperet ofta är amerikansk.

Det stora undantaget: Ukraina

Trots listan på åtta ”stoppade” krig, kvarstår den största konflikten som en öppen sårbarhet i presidentens facit. Under valkampanjen och perioden innan tillträdet upprepade Trump löftet att han kunde avsluta kriget mellan Ryssland och Ukraina ”på 24 timmar”, eller till och med innan han svors in som president.

• Löftet: Att genom sin personliga relation till Vladimir Putin och hot om indraget stöd till Ukraina tvinga fram ett omedelbart slut på striderna.
• Verkligheten: Kriget pågår fortfarande. Den komplexa säkerhetspolitiska situationen i Europa, Rysslands ovilja att backa från ockuperade områden och Ukrainas vägran att kapitulera lät sig inte lösas genom snabba förhandlingar.

Misslyckandet i Ukraina visar gränserna för den transaktionella diplomati som präglar Trumps utrikespolitik. Medan han framgångsrikt kunnat agera ”closer” i konflikter där parterna redan sökt en utväg (som i fallen ovan), har strategin visat sig otillräcklig mot en ideologiskt driven konflikt av den skala som Rysslands invasion utgör.

Mönstret i den nuvarande utrikespolitiken är tydligt: presidenten kliver gärna in och stänger affären när förhandlingarna mognat, ofta tack vare regionala aktörers förarbete. Men när han ställs inför en konflikt som kräver mer än bara en underskriftsceremoni – som i Ukraina – har löftet om en lösning ”på en timme” visat sig vara långt ifrån verkligheten.