I förra delen berättade Skåne Plus om hur en unik geologisk sköld skyddar grundvattnet sydöst om Båstad från landskapets akuta vattenbrist. Men under ytan döljer sig något ännu mer anmärkningsvärt. Våtmarkerna runt Korup och Lya rymmer så kallade extremrikkärr – en av Europas mest hotade biotoper. Vi har klivit ner i det kalkrika gungflyet för att möta orkidéer utan klorofyll, mikroskopiska istidsdetektiver och växterna som vägrar ge vika för torkan.

När man beträder naturreservatet Lya ljunghed möts man först av torra, vindpinade ljungbackar. Men rör man sig ner mot svackorna sydöst om Båstad, där Lyabäckens övre delar tar sin början, förändras landskapet dramatiskt. Marken blir mjuk, fuktig och börjar gunga under stövlarna. Du har stigit in i ett extremrikkärr – ett ekosystem så sällsynt att det i dag liknas vid ett levande naturhistoriskt museum.

Termen ”extremrik” kan lätt misstolkas. Det handlar inte om rikedom på näringsämnen som kväve eller fosfor; i själva verket är miljöerna extremt näringsfattiga. Rikdomen syftar i stället på en exceptionellt hög koncentration av kalcium (kalk) och ett mycket högt pH-värde, ofta runt 7 eller högre. Detta skapar en kemisk miljö som är direkt giftig för vanliga växter, men som fungerar som en exklusiv skattkammare för några av landskapets mest specialiserade och rödlistade arter.

Den geologiska gåtan uppe på urberget

Förekomsten av dessa kalkkärr på Hallandsåsen är en geologisk paradox. Åsens berggrund består till största del av gnejs, en mycket sur och näringsfattig bergart som i normala fall ger upphov till sura mossar och fattigskogar. Hur kan då ett extremrikkärr existera här?

Svaret sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, till den senaste inlandsisens reträtt. När de massiva ismassorna rörde sig över Skandinavien skrapade de med sig krossad kalksten från Östersjöns botten och de kalkrika slätterna längre norrut. Detta material deponerades som djupa, isolerade fickor av kalkhaltig morän längs åsens platå och sluttningar.

När det djupa, trycksatta artesiska grundvattnet pressas uppåt från åsens inre tvingas det passera genom dessa dolda kalkdepåer. Vattnet löser upp kalciumkarbonatet och när det slutligen sipprar ut i dagen i Korup och Lya är det så mättat med mineraler att det ibland fälls ut som ett synligt, vitt kalkskikt – så kallad bleke – på blad och mossa.

Artlista: Rikkärrens exklusiva invånare

• Kalkkärrsgrynsnäcka (Vertigo geyeri): En två millimeter stor landsnäcka och skyddad indikatorart som kräver oavbrutet kalkflöde sedan istiden.
• Korallrot (Corallorhiza trifida): En sällsynt orkidé helt utan klorofyll, som lever som parasit på underjordiska svampsystem.
• Granspira & Kärrspira: Rosa-lila skönheter och halvparasiter som suger extra näring direkt från grannväxternas rötter.
• Axag (Schoenus nigricans): Ett mörkt, tuvat halvgräs som är karaktärsart för opåverkade sydsvenska extremrikkärr.
• Skorpionmossa (Scorpidium scorpioides): En grov, vinröd brunmossa vars skottändar böjer sig likt skorpionstjärtar i vattenbrynet.

Orkidéer utan klorofyll och köttätande strategier

Artrikedomen i Korup och Lya är slående under försommaren. Bland de mest fascinerande botaniska inslagen finns korallroten (Corallorhiza trifida). Denna diskreta orkidé saknar nästan helt klorofyll och har därmed ingen egen fotosyntes. Istället har den utvecklat en parasitisk livsstil där den stjäl sin näring från underjordiska svamparter i marken.

I övergångszonerna mot de öppna ljunghedarna blommar även den eleganta, vita nattviolen, som sprider en tung, parfymerad doft under ljusa junikvällar för att locka till sig nattaktiva fjärilar.

Eftersom kvävenivåerna i kärret är minimala har andra växter tvingats till listiga strategier. Granspiran och dess släkting kärrspiran är så kallade halvparasiter. De har gröna blad och kan fotosyntetisera, men genom sina rötter kopplar de i hemlighet upp sig på omgivande gräs och starr för att suga ut extra näring och vatten. Här finner man också de lysande, klargula och klotrunda smörbollarna samt den stolta myrliljan som trivs i de allra blötaste partierna.

Istidens dolda detektiv

Men rikkärrets viktigaste invånare kräver lupp för att upptäckas. Det handlar om den mikroskopiska kalkkärrsgrynsnäckan (Vertigo geyeri). Denna lilla landsnäcka blir knappt två millimeter stor och lever på vissna starrblad i kärrets fuktigaste zoner.

För biologer är snäckan ovärderlig; den är extremt känslig för minsta hydrologiska förändring. Att den fortfarande lever i Korup och Lya är det definitiva beviset på att det kalkrika grundvattnet har flödat med ett oavbrutet, jämnt tryck ända sedan istiden.

I bottenskiktet är det inte de vanliga, sura vitmossorna som regerar. Här breder de kalkälskande ”brunmossorna” ut sig. Mattor av gyllene guldspretmossa kantar vattenbrynet, och i de djupaste svackorna växer den grova, mörkt vinröda skorpionmossan, vars skottändar karaktäristiskt böjer sig likt stjärten på en skorpion.

Ekosystemet på respirator

Det glänsande, artrika gungflyet är dock ett ekosystem på respirator. Rikkärr är färskvara och kräver ett konstant hydrogeologiskt tryck underifrån. Om grundvattennivåerna tillåts sjunka ens för en kort period, tränger syre ner i de uråldriga torvlagren. Det startar en omedelbar kemisk nedbrytning som frigör bunden näring, vilket snabbt leder till att de känsliga orkidéerna och mossorna kvävs av snabbväxande björksly, bladvass och älggräs.

Tack vare den omfattande skyddsinfiltrationen – där vatten aktivt leds tillbaka till åsens källflöden för att motverka effekterna efter tunnelbygget och rådande klimattorka – hålls trycket artificiellt uppe. Det är denna osynliga, tekniska livlina som gör att tidsresan i Korup och Lya kan fortsätta, och att Skånes mest sällsynta arter kan fortsätta att blomma mitt under brinnande vattenkris.