Det är ett stående inslag i morgon-tv och nyhetssändningar. Programledarna tittar in i kameran och utbrister förvånat: ”Inflationen rasar, men konsumenterna tycker inte att det märks i plånboken!” Det är ett uttalande som skapar frustration vid många skånska frukostbord. Men egentligen är det inte så konstigt. Uttalandet bygger nämligen på ett av vår tids vanligaste ekonomiska feltänk: att en sjunkande inflation skulle betyda sjunkande priser.

Skillnaden mellan hastighet och sträcka

För att förstå varför plånboken fortfarande ekar tom måste vi skilja på hastighet och sträcka.

Tänk dig att du kör en bil på motorvägen i 100 kilometer i timmen. Plötsligt måste du bromsa in till 20 kilometer i timmen. Du har visserligen minskat hastigheten kraftigt – man skulle kunna säga att ”hastigheten rasar”. Men bilen rör sig fortfarande framåt. Avståndet till din startpunkt fortsätter att öka, om än i ett betydligt lugnare tempo.

Precis så fungerar inflation. Inflationen mäter bara hastigheten som priserna ökar med. När inflationen ”rasar” från krisårens 10 procent ner till Riksbankens mål på 2 procent, betyder det enbart att priserna stiger mycket långsammare än tidigare. Men de stiger fortfarande. Den totala sträckan – själva prisnivån på kaffet, osten och hyran – fortsätter att öka. Dagens marginella prishöjningar läggs alltså ovanpå de historiska prischockerna vi redan har genomlidit.

Därför undviks prissänkningar

För att priserna faktiskt ska rasa och gå tillbaka till nivåerna vi hade innan krisen, skulle bilen behöva lägga i backväxeln. Inom ekonomin kallas detta för deflation, det vill säga att den allmänna prisnivån sjunker.

Även om det låter fantastiskt lockande med billigare mat och lägre omkostnader, är deflation något som ekonomer och centralbanker till nästan varje pris vill undvika. Historiskt sett är det nämligen förknippat med djupa kriser. Om vi förväntar oss att allt blir billigare imorgon, slutar vi handla idag. Företagen får inte in pengar, vilket leder till uppsägningar och massarbetslöshet. Dessutom urholkas inte längre våra lån av inflationen; istället blir de svenska hushållens redan höga skulder plötsligt mycket tyngre att bära när lönerna pressas nedåt.

Därför strävar beslutsfattarna istället efter ”disinflation” – det lugnande tillstånd vi är i nu, där prisökningarna har bromsat in och stabiliserats, men inte faller.

Lönerna halkar efter priserna

Så varför svider det då fortfarande så mycket när vi står vid kassabandet? Svaret är att vi i bakhuvudet fortfarande jämför dagens priser med hur det var för några år sedan. Sedan 2020 har priset på en vanlig matkasse skjutit i höjden med närmare 30 procent. Samtidigt har våra reallöner – alltså det vi faktiskt kan köpa för vår lön – inte alls hängt med i samma tempo. Det försprång som priserna fick under krisen finns kvar.

Även om priserna nu ökar i en normal och hanterbar takt är skadan redan skedd. Den nya, dyra prisnivån i samhället är här för att stanna. Den smärtsamma sanningen är att det inte finns någon magisk knapp som raderar de senaste årens prishöjningar.

Den enda vägen framåt

Det enda som på sikt kan läka hålet i plånboken är att vi får behålla en låg och stabil inflation under en lång tid, samtidigt som lönerna i lugn och ro tillåts växa ikapp och förbi. Tills dess gör vi alla klokt i att sluta vänta på att prislapparna ska backa till 2021 års nivåer – och kanske kan morgonsofforna i tv sluta förvånas över att matematiken faktiskt fungerar precis som den ska.