Den ungerske författaren László Krasznahorkai, 71 år, har tilldelats Nobelpriset i litteratur 2025. Svenska Akademien ger priset på 11 miljoner svenska kronor till Krasznahorkai ”för ett fängslande och visionärt författarskap som mitt i apokalyptisk terror bekräftar konstens kraft”. Beskedet är ett erkännande för en av den samtida världslitteraturens mest kompromisslösa röster och följer en trend efter pristagare som Han Kang (2024), Jon Fosse (2023) och Annie Ernaux (2022).
Krasznahorkai har länge varit en favorit bland kritiker, vilket gör årets pris till en bekräftelse på en redan etablerad position. Akademiens motivering belyser den centrala spänningen i hans verk: kopplingen mellan ”apokalyptisk terror” och ”konstens kraft”. Istället för att se hans tidiga, dystopiska romaner och hans senare, kontemplativa verk som motsatser, argumenterar motiveringen för att de är oskiljaktiga. Konsten uppstår ”mitt i” terrorn, inte trots den. Krasznahorkai har själv formulerat det som att ”Konst är mänsklighetens extraordinära svar på den känsla av förloradhet som är vårt öde”. Priset hedrar därmed ett enhetligt projekt: att färdas genom mörkret för att finna den konst som bekräftar livet.
Från Gyulas slätter till världslitteraturen
László Krasznahorkai föddes 1954 i Gyula, en liten stad i sydöstra Ungern. Hans tidiga liv formades av isoleringen under det kalla kriget, en kvävande miljö som speglas i hans tidiga mästerverk. Känslan av instängdhet i romaner som Sátántangó var en direkt spegling av en politisk verklighet där han själv förvägrades att resa. En vändpunkt kom 1987 med ett stipendium till Västberlin, hans första resa utanför järnridån. Denna nyvunna frihet, som sammanföll med östblockets sönderfall, vidgade hans litterära landskap. Efter murens fall inledde han ett liv som litterär nomad, med resor som blev en motor för hans utveckling. Avgörande blev hans resor till Östasien – Mongoliet, Kina och Japan – som inspirerade en ny, mer kontemplativ fas i hans författarskap.
En litterär lavaström: Krasznahorkais unika stil
Det mest utmärkande draget i Krasznahorkais prosa är hans långa, labyrintiska meningar. Hans engelske översättare George Szirtes beskrev stilen som ”en långsam lavaström av berättande, en väldig svart flod av text”. Dessa meningar är inte bara stilistiska excesser; de skapar en hypnotisk och djupt oroande effekt som tvingar in läsaren i karaktärernas medvetande. Krasznahorkai själv har förklarat att stilen efterliknar det andlösa, oavbrutna sätt som människor talar på i spända situationer. Genom att undvika punkter avskaffar han illusionen av distans och tvingar in läsaren i ett evigt nu, vilket speglar hans filosofiska övertygelse om att ”framtiden anländer aldrig… Endast det som är nu existerar”.
Kärnverken: Satans tango och motståndets melankoli
Sátántangó (1985): Förfallets dans
Krasznahorkais debutroman utspelar sig på ett övergivet lantbrukskollektiv i andlig och materiell misär. Tillvaron bryts när den karismatiske och falske messiasgestalten Irimiás återvänder och sår ett hopp som snabbt visar sig vara en fälla. Romanen är en fundamental text om samhälleligt sammanbrott och människans mottaglighet för bedrägeri.
Motståndets melankoli (1989): Valen och kaoset
Med sin andra roman befäste Krasznahorkai sitt rykte. Det var efter att ha läst detta verk som Susan Sontag kallade honom ”apokalypsens samtida ungerska mästare”. En mystisk cirkus anländer till en liten stad med sin huvudattraktion: kadavret av en gigantisk val. Detta makabra spektakel blir en katalysator för social upplösning och våld.
Samarbetet med Tarr: En delad vision
Dessa verk är tätt förknippade med filmskaparen Béla Tarr. Tarrs filmer, med sina extremt långa tagningar, är den perfekta visuella motsvarigheten till Krasznahorkais prosa. Filmatiseringarna av Sátántangó och Motståndets melankoli (Werckmeister harmóniák) förde hans mörka vision till en global publik.
Bortom apokalypsen: Sökandet efter skönhet i öst
Medan de tidiga romanerna diagnostiserar ett europeiskt sammanbrott, inleder Krasznahorkais senare verk, influerade av hans resor i Östasien, ett sökande efter transcendens och skönhet. Detta är den ”bekräftelse av konstens kraft” som Nobelkommittén lyfter fram. Romanen Seiobo járt odalent (Seiobo där nere) är det främsta exemplet på denna senare stil. Boken utforskar hur skönhet uppstår ur en värld av förgänglighet och erbjuder glimtar av en högre ordning, inte som ett löfte om frälsning, utan som ett faktum som existerar här och nu. Reseskildringen Destruction and Sorrow Beneath the Heavens dokumenterar den intellektuella resa som ligger bakom detta skifte, där han sörjer kommodifieringen av uråldrig kultur samtidigt som han söker efter autenticitet.
En plats i kanon: Arv och inflytande
Kritiker placerar Krasznahorkai i en tradition med författare som Franz Kafka, Herman Melville och W.G. Sebald. Nobelpriset är kulmen på ett författarskap som redan har fått tungt internationellt erkännande, inklusive Man Booker International Prize 2015 och National Book Award 2019.
Konstens bekräftelse: Nobelprisets betydelse
Att hedra László Krasznahorkai är ett kraftfullt ställningstagande. I en tid som ofta premierar lättillgängliga berättelser lyfter priset fram ett författarskap som är kompromisslöst, krävande och djuplodande. Krasznahorkai är inte en nihilist, utan en radikal humanist. Han visar att det är endast genom att blicka rakt in i avgrunden – av mänsklig bräcklighet och existentiell ångest – som vi fullt ut kan förstå konstens nödvändighet och transcendenta kraft. Hans Nobelpris är ett testamente till en konstnär som finner hopp, inte genom att ignorera mörkret, utan genom att minutiöst, vackert och obevekligt dokumentera det.
