Det svenska statsskicket vilar på en balans mellan transparens och värdighet, där talmannen intar en särställning som rikets främsta företrädare näst efter kungen. Den senaste tidens debatt om Andreas Norléns tjänsteresor, där hustrun Helena Norlén vid vissa tillfällen medföljt på statens bekostnad, har piskat upp en storm som vid närmare granskning framstår som en medial anka. Kritiken, som primärt drivits av Socialdemokraterna, målar upp en bild av vidlyftigt leverne, men en analys av regelverk och diplomatisk verklighet visar att talmannen inte bara följt boken – han har agerat helt i enlighet med sitt ämbetes krav.
Kritiken från S
Kärnan i kritiken rör finansieringen. Vid 13 av totalt 35 resor sedan 2018 har skattebetalarna stått för hustruns kostnader, till en totalsumma av cirka 110 000 kronor. Socialdemokraternas Eva Lindh, ledamot i finansutskottet, har gått i bräschen för attackerna och kallar agerandet för ett ”orimligt förfarande”. Hennes kritik bygger på en distinktion mellan externa inbjudningar och talmannens egna beslut.
– Jag reagerar inte på när talmannens fru är officiellt inbjuden, då ska hon vara med. Jag reagerar på när hon inte varit inbjuden, när talmannen själv beslutat om att det varit okej eller inte, säger Lindh till SVT.
”Var går gränsen?”
Även från akademiskt håll har röster höjts. Göran Sundström, professor i statsvetenskap, ifrågasätter omdömet snarare än lagligheten och menar att det handlar om var talmannen själv drar gränsen för vad som är skäligt.
– I slutändan handlar det om var han drar sin gräns: Hur mycket ska vi betala för hans fru? frågar sig Sundström i en kommentar till Dagens Nyheter.
Tydligt regelverk
Vad dessa kritiker förbiser är det faktiska regelverket. Riksdagsstyrelsens föreskrift (RFS 2014:2) är tydlig: talmannen får ta med en partner vid representation om det finns ”särskilda skäl”. Det finns inget krav på en extern inbjudan för att detta ska gälla. Att låta främmande makts protokoll styra vem Sveriges talman tar med sig vore dessutom en märklig ordning. Istället är det talmannen som, efter samråd med de vice talmännen, avgör när representationen kräver parnärvaro. Att Norlén endast tagit med hustrun på skattebetalarnas bekostnad vid en tredjedel av resorna tyder på en restriktiv hållning snarare än gränslöshet.
Diplomati är inte gratis
Andreas Norlén har själv försvarat besluten med att hustruns närvaro tillför värde i diplomatiska sammanhang, där sociala relationer och ”soft power” är avgörande. Ett tydligt exempel är det officiella besöket i Japan, ett land präglat av strikta hierarkier där parrepresentation på hög nivå är norm. Att dyka upp ensam vid en middag med högt uppsatta dignitärer kan i sådana kulturer tolkas som ett tecken på ointresse. Här fyller den medföljande partnern en funktion som inte kan mätas i flygbiljettskostnader, utan i kvaliteten på de relationer som byggs för Sverige.
Småsint politiskt spel
När det gäller anklagelserna om bristande transparens har riksdagen visserligen inte alltid nämnt hustrun i sina formella pressmeddelanden, som ofta fokuserar på det politiska sakinnehållet. Men att tala om mörkning faller på sin egen orimlighet då talmannen själv flitigt publicerat bilder på sin hustru i samband med resor på sina öppna sociala medier.
Att reducera talmannens representationsuppdrag till en debatt om 110 000 kronor utslaget på flera år är att missa målet. Summan är försvinnande liten i statsbudgeten, men symbolvärdet av en professionell representation är högt. Kritiken från Socialdemokraterna framstår därmed mer som politisk positionering än som en genuin omsorg om statens finanser. Andreas Norlén har visat att han tar sitt uppdrag på allvar, och att inkludera sin hustru när det gagnar Sverige är ett tecken på modernt och strategiskt ledarskap, inte slöseri.
Valfritt belopp
