Kampen mot sanden och havet på Falsterbonäset, en månghundraårig tradition

Diskussionens vågor går höga kring Vellinge kommuns bygge av skyddsvallar på Falsterbonäset. Kritiker menar ibland att ingreppen är onaturliga och onödiga, och hänvisar till att landhöjningen skulle rädda näset från stigande havsnivåer.

Men en djupare blick i de geologiska tabellerna och historieböckerna visar en annan verklighet. Kampen mot naturens krafter är ingen modern nyck – tvärtom är det mesta av den ”natur” vi idag älskar på näset resultatet av tidigare generationers försök att tämja sand och hav.

Myten om att landet stiger

Ett av de vanligaste argumenten mot de nya skyddsvallarna är att landet höjer sig snabbare än havet stiger. Detta är ett faktum som stämmer väl in på Norrlandskusten, men som är felaktigt för sydvästra Skåne.

Mätningar från Lantmäteriet och SGU visar att landhöjningen på Falsterbonäset i princip är obefintlig. I vissa områden förekommer till och med så kallad subsidens, vilket innebär att marken sätter sig och sjunker marginellt. Eftersom det inte finns någon landhöjning som motverkar den globala havsnivåhöjningen, får varje centimeters höjning av havet fullt genomslag här. Utan skyddsåtgärder kommer kustlinjen oundvikligen att flyttas inåt land

Inte samma sak som Skanörs norra strand

I debatten blandas ibland de nya skyddsvallarna ihop med erosionen på exempelvis Skanörs norra strand, norr om hamnen, där Länsstyrelsen vid upprepade tillfällen gett avslag på ansökningar om skyddsåtgärder. Det är dock avgörande att förstå att detta är två helt skilda frågor.

Erosionen på norra stranden är ett problem som befinner sig långt från de platser där skyddsvallarna nu byggs. Medan Länsstyrelsens avslag gällde naturområden där processerna får ha sin gång, är skyddsvallarnas enda syfte att skydda befintlig bebyggelse mot översvämning. Det handlar alltså om att rädda hus och hem, inte om att stoppa naturens gång på sandstränder.

Vallarnas dilemma – att rädda hus eller strand

Medan behovet av skydd är geologiskt säkerställt, medför de moderna vallarna ett dilemma som sällan lyfts fram: fenomenet ”coastal squeeze”. På en naturlig kust flyttar sig sandstranden inåt när havet stiger. Men om man bygger en hård vall stoppas denna naturliga reträtt.

Konsekvensen kan bli att stranden framför vallen dränks och försvinner över tid. Exempelvis är bebyggelsen mycket närmre havet på den södra sidan av näset. Valet står ofta mellan att rädda fastigheter på insidan eller att bevara den breda sandstranden på utsidan, såvida man inte kontinuerligt tillför stora mängder ny sand.

Eftersom Falsterbonäset är kraftigt naturskyddat finns det inga möjligheter att rädda allt med byggda vallar, eftersom tillstånd för detta är helt uteslutet. Det som därför godkänts är skydd nära befintlig bebyggelse.

Flommen – där översvämning ger liv

Precis intill bebyggelsen ligger naturreservatet Flommen, ett område som tydligt visar att vattnets rörelser inte alltid är av ondo. Här är de återkommande översvämningarna inte en katastrof, utan en livsnerv för ekosystemet.

När havsvattnet tränger in över de låga strandängarna och lagunerna skapas en unik, saltpräglad miljö som håller landskapet öppet. Denna dynamik är helt avgörande för områdets stora artrikedom. Det är tack vare dessa naturliga översvämningar som sällsynta växter och hotade arter, som den grönfläckiga paddan och strandpaddan, kan fortleva här. För Flommen vore en skyddsvall förödande – området är beroende av att havet får komma och gå. Det är därför som Flommen är ett område som hamnar utanför skyddsvallarna.

Klitternas naturliga arkitekter

Längst ut mot havet pågår ett ständigt arbete med att binda sanden, utfört av naturens egna ingenjörer. De sanddyner som skyddar kusten hålls på plats av specialiserade grässorter.

Här hittar vi främst sandrör, ofta kallad marhalm, vars rötter växer djupt och stimulerar dynen att växa på höjden. Tillsammans med strandrågen utgör de den första försvarslinjen mot erosion. Utan dessa växter skulle vinden snabbt platta ut dynerna och låta sanden vandra fritt.

Tallskogen och vresrosens läxa

Många som promenerar i tallskogarna på näset ser dem som orörd natur, men träden är där på människans order. Under 1700- och 1800-talen planterades skogen som en levande mur för att stoppa den sandflykt som begravde byar och åkrar.

Men historien manar också till försiktighet. Vresrosen introducerades en gång för att den var fenomenal på att binda sand. Idag vet vi att den konkurrerar ut inhemsk flora och skapar problematiska snår. Lärdomen är att dagens lösningar inte får bli morgondagens problem; en insikt som är viktig när nya vallar projekteras.

Från tångvallar till infrastrukturprojekt

Idén att bygga fysiska vallar är inte ny. De historiska tångvallar som markerar gränsen mellan Skanör och Falsterbo byggdes av lokalbefolkningen med hjälp av ålgräs för att skydda mot stormar och boskap.

Skillnaden ligger i skalan och ekonomin. Där tångvallarna var ett kollektivt dagsverke med ”gratis” material från havet, är dagens skyddsvallar komplexa projekt som kräver modern teknik och statlig samordning. Att skydda Falsterbonäset är en tradition som följt de boende i alla tider, men insatsen har aldrig varit högre än nu.

Källor: Artikeln baseras på forskning och fakta från över 200 källor med bl.a. geologiska data från Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Lantmäteriet, klimatunderlag från IPCC samt rapporter och beslut från Länsstyrelsen Skåne.